Vad är det för bilder av partiledarna som medierna ger? Omslaget på grabbtidningen Café lockar med att statsministern ska snacka om öl, fotboll och Filippa. Inne i tidningen kan man läsa att Cafés fotograf har med sig en Alfons Åberg-docka som han vill att Reinfeldt ska ha i knät. Detta eftersom tidningen uppfattat statsministern lite som Alfons pappa. Statsministern vägrar.
Tidningen frågar: ”Jämfört med Putin, Berlusconi och en del andra är du en rätt blek figur. Hade du önskat att du själv hade mer utstrålning?” Reinfeldt svarar att han inte uppfattar det som något problem.
Inte ett ord om sjukförsäkringseländet, ungar som lämnar grundskolan utan betyg eller klimathotet.
På den konkurrerande grabbtidningen Kings omslag aviseras ännu en intervju med Reinfeldt med orden ”Jag är inte så ledsen som jag ser ut.” Fotografen vill att Reinfeldt ska stoppa händerna i byxfickorna, men får nej: ”Inte båda samtidigt”, blir statsministerns svar. Reportern frågar: ”Har du någon gång tagit dig vatten över huvudet sedan du blev statsminister?” Svaret: ”Det skulle jag aldrig, i så fall, ange vad det varit.”
Vad vi ser är medier som försöker blåsa upp bilden av Reinfeldt som den vanliga, enkla grabben man kan ta en bärs med. Och en statsminister som gärna vill bildsätta sig själv på sina egna villkor, hellre än att svara på verkliga frågor.
Den bitske brittiske ekonomen John Kay skrev i våras en krönika i Financial Times om medialiseringen av politiken. Han berättade att Clement Attlee, Labours förste premiärminister efter kriget, en gång fick en mikrofon uppkörd under näsan av en BBC-reporter som frågade: ”Är det något premiärministern vill säga till nationen?” Nej, svarade Attlee och gick sin väg.
En liknande situation är otänkbar idag, då man har känslan av att ledande politiker blivit någon slags kommentatorer av allt.
Är det rentav så att man kan lyssna för mycket? Om vi har partier och politiker som går som katten kring het gröt och inte vågar utmana väljarna ens med en delad föräldraförsäkring – hur ska vi då kunna hantera klimathotet, som kommer att innebära så mycket större förändringar av våra liv?
John Kays krönika i Financial Times landar i en tydlig slutsats – när svåra frågor dyker upp är det inte ”vanliga” politiker vi kommer att efterfråga. Talet om öl, fotboll och Filippa i tidningen Café handlar bara om yta, och döljer ett skriande behov av verkligt politiskt ledarskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
