debatt En management-ledd organisation löser alla problem. Eller? Forskning ger skäl till att utmana denna syn. Det är välfärdsyrken och deras kunnande som är centrala för samhällets utmaningar, skriver Josef Pallas.
Det betraktas nästan som en självklarhet att de flesta problem och utmaningar som offentliga verksamheter står inför ska lösas med förstärkande av den moderna företagsliknande organisationen med dess fokus på professionellt management och rationella styrmodeller – allt inbakat i populära byråkratiska och administrativa system för återrapportering, granskning och utvärdering.
Detta gäller inte minst i tider av kriser där vår tilltro till och efterfrågan på den hyperrationella management-ledda organisationen blir än mer påtaglig. Vår forskning ger skäl till att utmana denna syn. Istället är det välfärdsyrken och professioner och deras kunnande, engagemang och ansvar som visar sig vara centrala i hanteringen av de utmaningar som den offentliga sektorn och resten av samhället ställs inför.
Det sätt på vilket vi organiserar vårt samhälle leder till att vi förväntar oss att varje större problem eller kris som uppstår i sköljvatten av ekonomiska, politiska, ekologiska eller sociala utmaningar ska lösas av den offentliga sektorn – dvs. samma sektor som vi i samma mening nästan rutinmässigt pekar ut antingen som själva orsaken till att problem eller kriser uppstår; eller som kritiseras för att vara otillräckligt anpassad och utrustad för att möta effekterna av dessa problem och kriser.
Lika rutinmässigt ropar vi efter omfattande reformer med fokus på införande av än mer rationella, effektiva och komplexa styrsystem och managementmodeller – modeller som vi gärna lånar direkt från det privata näringslivet, managementkonsulterna och landets handelshögskolor. Trots att forskningen nästan entydigt pekar på att positiva effekter av sådana reformer uteblir tvingas många av våra offentliga verksamheter till att följa de alltmer ohållbara styrningsverktyg och praktiker.
Detta gäller i synnerhet de välfärdsområden där erfarenheter och kunskap betraktas näst intill som oviktiga vid organisering och styrning av arbete.
Resultat från våra studier – där vi bland annat tittat på den kommunala äldrevårdens organisering och på de offentligt anställdas arbetsvardag under pandemin – visar att det inte alltid är självklart att offentliga verksamheter kräver eller ens mår särskilt bra av den moderna managementfilosofin.
Tvärtom, våra och andras studier pekar på att vi kan betrakta management och moderna byråkratiskt-administrativa styrmodeller i offentliga organisationer som något som i deras nuvarande form behöver utmanas, reformeras och i vissa avseenden även ersättas.
Detta gäller i synnerhet de välfärdsområden där bland annat lärares, forskares, sjukvårds- och omvårdnadspersonalens, socionomers, film- och dramapedagogers, familjeterapeuters och handläggares erfarenheter och kunskap betraktas näst intill som oviktiga vid organisering och styrning av deras arbete.
Låt oss ta hantering av pandemin som ett exempel. Det har visat sig att våra tidigare kunskaper om hur kriser ska hanteras och lösas hade en begränsad relevans när Covid-19 slagit till med full styrka. Pandemin har krävt en annan sorts kunskap och färdigheter än de som fördefinierats i krishanteringsböckerna och kommunernas krisplaner.
Hur ska klassrum och undervisning organiseras för förhindra smittspridning? Hur ska familjerådgivning genomföras utan att fysisk kunna mötas? Hur bedriver man corona-anpassad miljötillsyn? Hur genomför man ett rättssäkert myndighetsbeslut när personalen och t ex asylsökande inte kan befinna sig i samma rum? Hur tröstar man boende på äldreboende när grundläggande skyddsutrustning saknas?
För att parafrasera Jonna Bornemark – ovissheters horisonter som Covid-19 fört med sig in i den offentliga sektor har krävt professionellt omdöme snarare än järnburar av management-administrativt tänk.
Problem med styrning av offentliga verksamheter som vi ser under ’normala omständigheter’ har blivit än tydligare under pandemin. Det handlar om att stora delar av det arbete som idag utförs inom den offentliga sektorn består av uppgifter som är svåra att relatera till kärnan in ett välfärdssamhälle. Många av dessa uppgifter är resultat av en omfattande administrativa och byråkratiska pålagor snarare än att dessa uppgifter skulle vara motiverade utifrån vad t ex patienter, elever, arbetssökande eller dementa behöver och/eller har rätt till.
Pandemin – speciellt i dess tidiga skede – har på många sätt visat att det främst är välfärdsyrken och välfärdsprofessioner som besitter nödvändiga förmågor och färdigheter att kunna organisera och skapa förutsättningar för att tillgodose behov hos brukare av de offentliga välfärdstjänsterna. Vårt och andras material (se t ex rapporter publicerade hos Arena Idé) pekar också på att den befintliga ledningsfilosofin i många avseenden har stått i vägen för och även motarbetat införande och genomförande av åtgärder nödvändiga för att möta och hantera effekterna av pandemin.
Lärdomar som vi kan dra från befintliga och pågående studier går hand i hand med och förstärker de budskap som under många år har strömmat från stora delar av forskarsamhället:
1) Bevara yrkenas och professionernas autonomi och skapa (administrativt nedbantade) verksamhetsförutsättningar så att de som står brukare av välfärdstjänsterna närmast kan utöva sitt professionella omdöme och därmed också hantera situationsspecifika snarare än generella utmaningar.
2) Omdefiniera rollen som management och administration har i dessa verksamheter – från styrning till stöd. Detta kan göras både genom att vända på styrningsimpulserna så att verksamheterna formas underifrån och baserat primärt på lokala behov och yrkeskunskaper; och genom en aktivt utrensning av (främst administrativa och managementorienterade) praktiker med svag eller ingen förankring i verksamheternas innehåll och natur.
3) Bygg in och säkerställ långsiktig förmåga hos professioner att själva fatta beslut kring centrala delar av de välfärdsområden där de är verksamma. Detta inkluderar behovet av att skapa förutsättningar för trygga och långsiktiga anställningar så att kunskap och färdigheter kan utvecklas och stärkas lokalt och primärt av professionerna själva.
Josef Pallas
Professor vid Företagsekonomiska institutionen
Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
