debatt När vi får tydliga besked om hur de ukrainska flyktingarna ska fördelas i EU, så kommer vi se den krassa verkligheten. Det är först då vi kommer veta om solidaritet och generositet är mer än tomma ord, skriver Farhad Jahanmahan och Cecilia Persson.
Alla som har varit engagerade länge för mänskliga rättigheter och en human flyktingpolitik bör inte ha några större illusioner om “godheten” och “solidariteten”, när alla från påve Franciskus till Jimmie Åkesson är helt överens om vårt gemensamma ansvar för de ukrainska flyktingarna.
Vänsterdebattörer och kritiskt granskande journalister kommer under oöverskådlig tid få börja varje problematisering kring de miljontals ukrainska flyktingarna och EU:s massflyktsdirektiv med att vi är totalt emot kriget och hundra procent för de ukrainska flyktingarna.
Vi ska även se till att de ukrainska flyktingarna inte hamnar i ett ingenmansland och exempelvis inte garanteras sin rätt till långsiktig försörjning.
Vad vet vi i dagsläget som källkritiskt kan granskas? Sakligheten är, inte att förglömma, att skydda de ukrainska flyktingarna och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som beslöts den 10 december 1948 efter andra världskriget och Förintelsen. Om vi lägger undan känslorna och hejdar oss en stund, vad kan vi förhålla oss till?
Redan den 4 mars, alltså dagen efter EU:s beslut om att aktivera massflyktsdirektivet, så gick det att läsa följande på Sverigedemokraternas hemsida :
Sverige ska göra vad vi kan för att ge tillfällig fristad för så många ukrainska kvinnor, barn och skyddslösa som vi har kapacitet för. I nästa skede ska regeringen göra sin bedömning av Sveriges mottagandekapacitet, som dock begränsats av massinvandring under många år från andra delar av världen. Den mycket allvarliga utvecklingen i vårt närområde har gjort det ännu viktigare och mer brådskande att verkställa återvändande av personer som inte har rätt att vara i Sverige och att stoppa all utomeuropeisk asylrelaterad invandring. Den kvotflyktingvolym som bestämts för 2022 bör uteslutande reserveras för ukrainska medborgare.
Vi måste våga ställa den här sortens minerade frågor utan facit på hand.
Vad som kan nämnas i sammanhanget är att vi fick över tusen rasistiska kommentarer på sociala medier för vår debattartikel Varför ses ukrainare som mer ”riktiga” flyktingar? och att många traumatiserade flyktingar som är bosatta i Sverige hört av sig och är mycket rädda.
Vårt intryck är också att asylrörelsen är tyst och vi undrar varför. En delförklaring är nog att många är fullt upptagna med att ombesörja det fåtal ukrainska flyktingar som redan har kommit och skicka förnödenheter, men likväl kan ju asylrörelsen knappast vara naiv inför det som kan hända om de ukrainska flyktingarna blir slagträ för oerhört otäcka nationella och internationella politiska och ekonomiska agendor.
Vad säger Migrationsverket? Jo:
I dag har Migrationsverket cirka 1 500 lediga boendeplatser runtom i landet. På längre sikt finns beredskap för att utöka mottagningssystemet med 18 000 platser.
Det vill säga att vi kan konstatera utifrån Migrationsverkets egen information att den restriktiva flyktingpolitiken redan är beslutad för andra flyktingar och att Sverige underförstått troligen inte kommer ta emot ukrainska flyktingar i några större volymer (fasansfullt ord).
Det måste även i skrivande stund betonas att Sveriges regering och inte ett enda politiskt parti ännu har uttalat sig om hur Sverige kommer agera i relation till att EU:s utrikeschef Josep Borrell klarlagt att Europa måste ha beredskap för minst 5 miljoner ukrainska flyktingar.
Det fattar vem som helst att matematiken svenska 18 000 och EU:s fem miljoner inte går ihop. Vi måste våga ställa den här sortens minerade frågor utan facit på hand.
Sveriges huvudsakliga argument för omsvängningen i flyktingpolitiken är att Sverige inte kommer åta sig mängden flyktingar som 2015. Detta framhöll statsminister Magdalena Andersson i ett tidigt skede av kriget i Ukraina.
Vi får således läsa mellan raderna vad som sägs av beslutsfattande personer i Sverige och försöka att tolka signalerna från Migrationsverket.
Givetvis kan inte Sverige åberopa flyktingkrisen 2015 varken etiskt eller politiskt utifrån massflyktsdirektivet som EU beslutade 3 mars. Vad vi redan vet är att Moldavien som är ett av Europas fattigaste länder redan har öppnat famnen för över 200 000 flyktingar och landet är på väg att kollapsa. Fattiga länder ställs mot rika. Är det solidaritet?
Ett troligt scenario är att när vi får tydliga besked om hur de ukrainska flyktingarna ska fördelas i EU, så kommer vi se den krassa verkligheten. Det är först då vi kommer veta om solidaritet och generositet är mer än tomma ord. Offren för ett uteblivet varaktigt solidariskt och demokratiskt ansvar kommer de ukrainska flyktingarna och utomeuropeiska flyktingar bli. Därom kan vi vara helt säkra och självfallet är det vår plikt att inte låta det ske.
Farhad Jahanmahan
Forskare och författare
Cecilia Persson
Flyktinghistoriker och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
