Vi fokuserar för mycket på medelklassens känslor

Debatten borde handla om den del av arbetarklassen som ignorerats för länge, särskilt när många företag går jättebra utan att de anser sig ha råd med rimliga löner.

På kultursidorna gör medelklassen just nu upp med den lyxiga livsstil som avnjöts i Nollräntesverige. Vi bjuds alla in att sörja överklasslajvets tragiska bortgång. Det kan väcka känslor, men det är onödigt att lägga någon moral i kulturarbetares tankar kring privatekonomisk självspäkning. Folk kan glädjas eller förfäras över lunchlådor eller köpstopp. Samhällsekonomisk hänsyn ska handla om mer än det egna kontosaldot.

Man kan i alla fall konstatera att det ser mörkt ut för alla som arbetar inom hotell och restaurang, eller inom handeln. Den del av ekonomin som förlitar sig på medelklassens guldkant är hotad. Personalen i branscherna skulle därför behöva en möjlighet till omställning. De som blir överflödiga skulle kunna få omvandlingsstöd och utbilda sig för att bli behöriga till arbeten där personal verkligen behövs.

Varför inte bekostat av progressiv beskattning? Massa företag gör rekordvinster i krisen.

Istället för att klamra oss fast vid samhällsnäringar som spelat ut sin roll borde vi hänga med i tiden

Det vi ser nu är istället att handeln och hotell och restauranger försöker fixa fram en arbetsmodell där företag kan gå jättebra trots att man tydligen inte har råd att betala ordentliga löner. H&M vill att butiksjobb bara ska funka som någon typ av extraknäck, med några timmar i veckan. Mindre lönsamma företag inom handeln har redan liknande lösningar. Allt färre krogar har kollektivavtal, få har rimliga arbetstider eller arbetsvillkor. Att förslaget om skatt på dricks för några år sedan upprörde hela Stureplan är ett tecken på att något med lönerna och arbetsvillkoren i branschen är fel. Situationen är extrem nu när priserna stiger, men utvecklingen har pågått under längre tid.

Istället för att klamra oss fast vid samhällsnäringar som spelat ut sin roll borde vi hänga med i tiden, med personalen och samhällsnyttan i åtanke. Mängden arbete i fysiska butiker kommer fortsätta minska. En samhällsekonomi kan inte vila på att folk vill äta ute varje dag. Vi behöver inga fler “enkla jobb”. Och ett företag som inte har råd med löner till sina anställda är inget att rädda.

Under en kris ska företag som inte är livsdugliga kånka. Det kan bli en katastrof, eller så kan dåliga företag försvinna och fler få ett rimligare, mer välbetalt och meningsfullt arbete.

Svensk ekonomi förväntas krympa med 0,8 procent under 2023. Vi blir sämst i EU, och om prognoserna stämmer ligger vi kvar på botten även 2024. Samtidigt är Sverige det OECD-land där ojämlikheten ökat mest de senaste åren.

Nu inser de som gått vinnande ur de senaste decenniets ekonomiska politik att en viss typ av fest är slut. Risken är att vi fokuserar för mycket på dem och deras känslor. Istället måste mer energi ägnas åt den delen av arbetarklassen som ignorerats för länge. Vi har en välfärdssektor som behöver drastiskt mer personal, folk som står utan eller med för dåliga jobb och företag som har beskattats för lite för länge. Tänk om vi skulle orka knäcka den nöten.