Vi förtjänar bättre än nationalismen

ledare Växande klyftor i samhällen som nedvärderar arbetare men uppvärderar konsumenter formar den kollektiva blicken och skapar ångest inför framtiden. Men reaktionär nationalism är inte svaret. 

Efterkrigstidens spirande optimism smittar av sig. Bostäder ska byggas, klassamhället avskaffas och moderniteten svepa in i folkhemmets alla vrår. När Ingvar Carlsson, i intervjuserien »Statsministrarna«, berättar om stämningen inom femtio- och sextiotalen sticker framtidstron ut. Allt tycktes i rörelse, morgondagen som en till synes oändlig brunn av möjligheter.

Det är klurigt det där med i går, i dag och i morgon. Hur vi ser på tiden och hur politiken – psykologiskt och konkret – förhåller sig till den. Vår egen tids politiska underströmmar vänder snarare blicken mot det förflutna, med ett hopkok av gårdagslängtan och selektiv nostalgi.

I den framlidne sociologen Zygmunt Baumans sista bok, Retrotopia, vrider han och vänder på hur konstruerade bilder av det förgångna färgar det politiska samtalet.

I alstret, som just publicerats på svenska, tar Bauman ett strukturellt avstamp i hur vi projicerar samtidens otillräcklighet på förflutenhetens landskap – retrotopin.

För alltfler framstår framtiden som en ångestfylld, överhängande katastrof. Baumans poäng är att strukturella förskjutningar – socialt, ekonomiskt och kulturellt – grumlat morgondagens horisont.

Växande klyftor, exkluderande samhällen och en marknad som nedvärderar arbetare men uppvärderar konsumenter formar den kollektiva blicken.

Kapitalets globalisering har klippt samhällen itu snarare än infria löften. Privatiseringen av framstegstakten – din framtid är din egen plikt – skapar »en plågsam skräck för att inte räcka till«.

Med hans egna ord: »Kanske kan en väg tillbaka till det förflutna innebära en möjlighet att skölja rent de sår dessa framtider givit oss när de realiserats som nutid.«

Utifrån Antonio Gramscis teorier om hegemonier och överideologier går det att argumentera för att ett nytt tankekomplex – reaktionär nationalism och konservatism – ersatt nyliberalismens segertåg.

När den demokratiska makten urholkats framstår det förflutna som utvägen från en verklighet där marken rämnar. När Retrotopia släpptes på engelska förra året diskuterades den i Filosofiska rummet med ingången att vår längtan efter i går handlar om att återställa ordning. Etablera kontroll i ett kaos.

Kanske är det så. Om vi känner oss som »bönder på någon annans schackbräde« framstår framtiden som ogripbar – orimlig.

Retrotopin blir då en dialektisk motpol till Thomas Mores Utopia. Nostalgin blir då lika mycket en känsla som en ideologisk spegel. Och den där »gnagande, varbildande och svidande« vreden tar sig nya uttryck.

Bilderna ur det förflutna, romantiserade och förvridna, ställs mot främlingarna i samtiden.

Känslan av hopplöshet och maktlöshet blir till en kollektiv vrede som riktar sig mot dem med mindre makt än en själv. Invandrade, fattiga, annorlunda. Bilderna ur det förflutna, romantiserade och förvridna, ställs mot främlingarna i samtiden.

Bauman ser den nya epoken som en renässans för stamsamhället. Stater liknar mer »stora grannskap begränsade till insidan av endast vagt uppdragna, porösa och fåfängt befästa gränser«. Modernitetens längtan efter oberoende har ersatts av sökandet efter till- och samhörighet.

Det är så vi måste förstå rörelserna som flätar samman retrotopin med nationalismen. Men vi måste också våga ifrågasätta nationalismen, orka gå emot den när den kväver oss.

Nationalismen är i förlängningen en omöjlig mänsklig gemenskap. Ernest Geller beskriver äktenskapet mellan stat och nation som en »historisk tillfällighet«, enligt Benedict Anderson är det »en föreställd gemenskap«.

Poängen är att det inte finns något varken naturligt eller eftersträvansvärt att organisera samhällen enligt konstruerade nationaliteter.

Historien visar varför. Nationalismen sår split mellan människor med i grunden samma intressen och exkluderingens princip leder alltid till våldsamma konsekvenser.

Vänstern får inte falla i fällan.

Nationalismens destruktiva principer är, med Eric Hobsbawms ord, »ingen omistlig aspekt av den mänskliga artens existensform«, utan en fråga om val och riktning. Slutna eller öppna gemenskaper.

Vi kan välja hur vi organiserar vår samhällen. Tankegången har bäring på svensk dagspolitik just nu. För där reaktionen söker sig bakåt och inåt söker sig progressive framåt och utåt. Skiljelinjen är klar.

Det som hotar oss är inte främlingen, retrotopins lockrop är falskt och farligt.

Liksom demokratin erövrats inom stater, inte minst nationalstater, måste dess idéer omsättas bortom gränsen. Gemensamma problem behöver helt enkelt gemensamma lösningar. Klimat. Migration. Jämlikhet.

Men för att bryta retrotopins och nationalismens förbannelse måste vi kunna kombinera morgondagens löften med svar om trygghet och samhörighet i dag.

När känner vi oss trygga? Var? Först då kan vi bygga ut politikens grannskap med jämlikheten som bärande idé. Och först då kanske demokratins kraftfält kan vibrera av optimism snarare än destruktivitet.