Vi har inte råd att blunda

För den som ser förändringen av Sverige år för år ter den inte särskilt dramatisk. Men över tid är den förödande.

Makten att forma samhället vi lever i uppfattas ofta som begränsad. Det finanspolitiska ramverket sätter en tydlig gräns för välfärdens omfång.

Tidigare fattade beslut och genomförda reformer har krympt utrymmet för vad som går att genomföra. Tror vi.

Inom nationalekonomin och statsvetenskapen används begreppet path dependence för att förklara hur dagens uppfattade handlingsutrymme begränsas av tidigare fattade beslut. Konsekvensen blir en form av politisk paralysering, där beslutsfattare uppfattar möjliga vägar som omöjliga. Fastän bilden är falsk.

Parallellt med att ny teknologi stöpt om medieflödet i grunden har politikens horisont krympt. Debatten fokuserar som regel på aktuella händelser och rangordnar efter aktualitet, inte verklig betydelse. Snabbheten har blivit ett slags gissel.

Tendensen att fokusera på det dagsaktuella, att reagera snarare än agera, har skapat en fragmenterad samhällsdebatt där falsettrösternas megafoner dominerar. Effektsökeri har på många sätt blivit viktigare än analys och reflektion. Och det är farligt.

Konsekvensen blir att politik reduceras till att hantera den omedelbara närheten, snarare än mer långsiktiga och svårfångade samhällsproblem.

Den rödgröna regering som tillträdde efter förra årets val tog över ett land i ett nytt tillstånd. Två mandatperioder med en borgerlig regering som genomfört en serie av reformer förändrade landskapet — och villkoren. Sverige var ett annat land 2006 än vad det är 2014.

Hur väl har vi förstått konsekvenserna av förändringarna, egentligen?

Snarare än att stirra oss blinda på enskildheter behövs en debatt som ser större utvecklingslinjer, en tangentens riktning för samhället som helhet. Den senaste tioårsperiodens viktigaste trend är att ett nygammalt klassamhälle förvärrat ojämlikheten.

Klyftorna har accelererat. Socioekonomisk bakgrund har blivit än mer avgörande för vilka livschanser du har. Det sociala kontraktet har alltmer urholkats.

Stockholm är det mest dramatiska exemplet. I rapporten ”Skillnadernas Stockholm” — som för första gången sammanställer kommunal statistik för social ojämlikhet— framträder bilden av en polariserad, kluven stad:

”Inkomstklyftorna och den socioekonomiska segregationen i staden växer, och medelinkomsten i stadens rikaste stadsdel är i dag fyra gånger så hög som i den fattigaste. I början av 1990-talet var skillnaden drygt två gånger så hög.”

Skillnaden i förväntad medellivslängd mellan kvinnor på Östermalm och män i Skärholmen är åtta år. Tolv procent av Stockholms barnfamiljer räknas i dag som fattiga, en ökning med närmare en femtedel inom loppet av tio år.

Mönstret går igen i Sverige som helhet. För den som ser förändringen år för år framstår den inte som särskilt dramatisk. Men över tid är den förödande.

Klassamhället begränsar den enskildes frihet — och samhället som helhet. Vi har inte råd att blunda för det. För att förstå allvaret bakom den långsiktiga förändringen behöver vi en politik som förmår se bortom det dagspolitiska.

Beslutsfattare måste helt enkelt inse att det som händer just i dag kanske inte alls är det viktigaste.