Vi har inte råd med arbetslösheten

Ett resultat av höga räntor och nedskärningar i välfärden.

Sverige har massarbetslöshet. 9 procent av arbetskraften är arbetslös, 378 300 aktivt inskrivna på Arbetsförmedlingen. I veckan släppte Konjunkturinstitutet sin prognos som visade att lågkonjunkturen biter sig fast och att hushållen är deppigare än någonsin, och scenariot ”stagflation” – det vill säga hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt – kryper allt närmare.

Riksbanken har satt sig på räntesänkarbromsen och prognostiserar nu en styrränta som ligger kvar på 2,25 procent framtill 2027. Vis av erfarenhet ska Riksbankens prognoser tas med en stor nypa salt, men även Ki och andra bedömare backar nu från tidigare prognoser om fortsatta räntesänkningar i år. Räntehöjningar börjar te sig lika troligt som räntesänkningar.

Priset för minskad köpkraft

Men vad är det för hårda data som egentligen talar för en stram penningpolitik? En oväntat hög inflationssiffra i februari ja, men hur rimligt är det att låta ICA hålla räntan hög? För det är i praktiken matpriserna som stigit oväntat mycket. Det kan Riksbanken knappast påverka varken uppåt eller nedåt med sin räntepolitik.

I övrigt är det de stora osäkerheterna som omgärdar det ekonomiska läget som helt enkelt passiviserat myndigheten. Vad kommer Trumps tullar få för effekt på världsekonomin, kommer större offentliga satsningar på framförallt försvaret leda till ett inflationstryck uppåt, eller kommer det motverkas av en starkare krona? Vi vet inte riktigt.

Det vi vet, den hårda data vi faktiskt har, är att arbetslösheten i Sverige är omotiverat hög och att det är ett resultat av höga räntor via Riksbanken och nedskärningar i välfärden via regeringen. Tanken har varit att om vi får mindre pengar att spendera genom att mer måste läggas på boendekostnader, så ska vi bli ”kräsna konsumenter” och därigenom tvinga företagen att sänka sina priser. Priset vi betalat för minskad köpkraft (i förhoppning om att det ska leda till en låg inflation) är en ökad arbetslöshet. Ändå har priserna fortsatt stiga.

Normaliserat högre arbetslöshet

Det var på 1990-talet som Sverige la om den ekonomiska politiken, och satte målet om en låg inflation före målet om full sysselsättning. Sysselsatta som andel av befolkningen är fortfarande inte tillbaka på de nivåer som rådde innan 90-talskrisen. Varje kris sedan dess – finanskrisen, pandemin och nu inflationsåren – har sedan tryckt upp arbetslösheten. För varje kris har vi normaliserat en högre och högre arbetslöshet.

För det är det som är risken när människor slås ut från arbetsmarknaden. Att de helt enkelt inte lyckas komma tillbaka och att deras kompetens och potential förslösas. En tredjedel av dagens arbetslösa är långtidsarbetslösa, det vill säga de har varit arbetslösa längre än ett halvår. För att komma till målet om full sysselsättning kommer det krävas mer offentliga satsningar, men också en riktad utbildnings- och arbetsmarknadspolitik för att se till att matcha folk till produktiva jobb.

På längre sikt handlar det om att göra upp med den ojämlika svenska skolan. Den största klyftan går mellan de som saknar utbildning och de som har utbildning vad gäller risken för att bli arbetslös. Samtidigt utexamineras tusentals elever varje år utan fullvärdiga betyg.

Inte råd med ännu högre

När Sverige nu ska rusta upp sitt totalförsvar är inte bara pengar begränsningen, utan också att det finns en kompetent arbetskraft som kan genomföra upprustningen. Sverige har inte råd att slå ut fler i arbetslöshet, i tron att det ska få företag att sänka priser. Vi har heller inte råd att låta kompetenta byggarbetare riva ut fullt fungerande kök, när vi behöver deras arbetskraft för att bygga billiga hyresrätter.

Det är dags att lägga om den ekonomiska politiken, och väga inflationsmålet mot andra samhällsviktiga mål, och se vilka verktyg som lämpar sig bäst. Att hålla räntan hög, eller till och med höja den mer, när vi samtidigt behöver investera och få ned arbetslösheten, är bakvänt. Riksbanken borde låta finansministern hantera matjättarna, och fokusera på att skapa ett bättre investeringsklimat istället.

Elinor Odeberg, chefekonom, Arena Idé.