Vi kan inte räkna med USA längre

Trump företräder ett etnonationalistiskt farväl till den regelbaserade internationella ordningen.

Det är långt till Washington. Men det politiska skiftet i USA kommer att påverka även oss i Skandinavien.

Det globala politiska skiftet kom i och för sig inte med Donald Trump. Varken med Trump 1 som vann valet 2016. Eller med Trump 2 som nu gjort comeback.

Men hans återkomst till Vita huset bekräftar att vi numera lever i en osäker och orolig tid. Respekten för den nationella suveräniteten och de mänskliga rättigheterna kan inte tas för given.

Nu var decennierna efter 1989 inte någon idyll. Inte minst USA underminerade tidigt tilltron till det regelbaserade systemet. Irakkriget ett par år efter bin Ladens terrorattacker mot USA är det enskilt största politiska och militära misstaget i modern tid, kanske i konkurrens med kriget i Ukraina. USA och hela världen betalar fortfarande ett högt pris för George W Bushs beslut att invadera Irak. Dessutom fattades beslutet på felaktiga grunder – Saddam Hussein hade inte några massförstörelsevapen.

Putin gick tillbaka

Men det finns också andra skäl. Finanskraschen 2008 var en vändpunkt, den ekonomiska krisen skulle få långsiktiga och långvariga följder. Under senare år har pandemin och inflationen skakat om hela det politiska fältet. Och Putins fullskaliga invasion har spätt på osäkerheten, spänningarna och konflikterna. Globaliseringens ökade klyftor och ökade ekonomiska osäkerhet för stora grupper har skapat en grogrund för populism och tillbakablickande nationalism. Som nu fallit ut i form av en högerradikal och alltmer global auktoritär våg.

Rysslands alltmera auktoritära styre har länge präglats av repression hemmavid och aggression utomlands, först i form av mord på dissidenter och sedan återkommande krig. Redan när Putin tillträdde 2000 förklarade han att de gångna tio åren efter murens fall av experiment med en liberal demokrati hade varit ett misslyckande.

Han deklarerade att Ryssland nu skulle gå tillbaka till den gamla beprövade och testade modellen med en stark och centraliserad stat. Ryssland hade kollapsat finansiellt ett par år tidigare.

Inre fiende

Parallellen till Trump ett kvartssekel senare är talande och belysande. Han riktar udden mot en inre fiende, mot den liberala eliten och mot invandrarna, som beskrivs som ”aliens” som nu ska deporteras. Vi kan också se ett expansivt mönster gentemot omvärlden. Ingen är väl förvånad. Men Trumps ”America first” har triggats upp på en mer aggressiv nivå än tidigare. Författaren Martin Gelin sammanfattade det träffande i en artikel i Dagens Nyheter: ”Etnisk rensning och utökad landmassa är kärnan i Trumps politiska projekt”.

Trump vill nu ta tillbaka kontrollen av Panamakanalen och har sagt att Kanada borde bli en delstat i USA. Redan för ett antal år sedan ville han köpa Grönland. Han är i och för sig inte den enda amerikanska politiker som kastat ett lystet öga på Grönland. Men retoriken trappas upp. Trump utesluter nu inte våld för ändamålet.

Som vanligt är det förstås ett slags förhandlingsspel. Och ambitionerna förefaller orealistiska. Och det är skrattretande att han ska byta namn på Mexikanska golfen till Amerikanska golfen. Men potentiellt är detta ändå synnerligen oroande. För vi bör ta honom på orden.

Här finns en expansionistisk och imperialistisk ambition. Trump vill utvidga det amerikanska territoriet.

2016 satte han åter upp porträttet på Andrew Jackson i Ovala rummet. Beslutet var kontroversiellt på grund av Jacksons brutalitet mot Amerikas ursprungsbefolkning. Nu vill han återinstallera presidenten William McKinleys namn på ett berg i Alaska. McKinley införlivade bland annat Puerto Rico och Hawaii med USA.

Trump hittar sina historiska förebilder.

USA:s intressesfär

Det finns skäl att misstänka att Trumps ambitioner avslöjar en större ambition att återgå till någon slags intressesfärstänkande, som etablerades efter krigsslutet 1945. Det är vad Putin vill åstadkomma. Kina har ambitioner i sitt närområde, först och främst att införliva Taiwan med Kina. Om tre av världens största och militärt starkaste länder i världen strävar efter att utöva sitt territorium finns det skäl att vara orolig.

Nu har Trump redan fattat beslut som innebär en rad reträtter från omvärlden. Parisavtalet har sagts upp. Det hände redan under Trump 1, men besluten upphävdes av Bidenadministrationen. USA har varit den största bidragsgivaren till Världshälsoorganisationen WHO, men lämnar nu organisationen. Donald Trump pausar allt internationellt bistånd i 90 dagar. Allt detta var väntat. Trump företräder noga besett ett slags etnonationalistiskt farväl till den regelbaserade internationella ordningen.

USA lämnar de multilaterala samarbeten som inte dansar efter den nya regimens pipa. USA ska gå först.

Vi kommer de kommande åren att få se en utrikespolitik där USA:s egna intressen står över allt annat. I kombination med en etnonationalistisk definition av den amerikanska idén, och en föreställning om vit överhöghet och makt.

En del av Trumps utrikespolitiska utspel kanske är vapenskrammel. Som hotet om kraftigt höjda tullar, särskilt gentemot Kanada och Mexiko. Landet i söder är ju USA:s största handelspartner. Tullvapnet kommer i och för sig säkert att användas men bara så länge det inte skadar USA:s egna intressen och landets egen ekonomi.

Samtidigt vill Trump förstås agera fredsmäklare på sina villkor runt om i världen. Han har ändå ambitioner i världspolitiken, men vill agera på egen hand och utifrån amerikanskt egenintresse. Han hoppas kunna blidka eller hota Putin till förhandlingsbordet. Han stoltserar med att ha tvingat fram vapenvilan mellan Israel och Hamas, men säger samtidigt att ”det är inte vårt krig, det är deras krig”.

Sanningen är förstås att USA under Biden enträget har stött Israel och bistått med omfattande vapenleveranser.

Farlig tid

Det är inte bara USA som faller tillbaka i nationalistiska reflexer. Det gör också många andra länder och allt fler politiker och regimer. Brexit bottnade i en längtan tillbaka till den suveräna staten som stod fri från påbud utifrån, EU är inte heller det enda britterna har lämnat. Högerradikala partier tar nu steget in i regeringar runt om Europa, det är fara värt att det också kommer att ske i Sverige.

Vi lever nu i en farlig och orolig tid. På 1970-talet och framåt skrev USA och Sovjetunionen under avtal som reglerade ländernas kärnvapenarsenal. Efter 1989 hoppades vi på en evig fred. Nu förlänger inte Ryssland de gamla avtalen. Det är särskilt oroande eftersom Ryssland är i krig och har lättat på sin tidigare striktare kärnvapenpolicy, och återkommande hotar att använda så kallade strategiska kärnvapen i Ukraina. Om det är ett tomt hot vet vi inte.

Vi bör inte sova dåligt om natten. Men vi bör ta allt detta på stort allvar. Särskilt som USA drar sig tillbaka och nu sätter det egna landet först i alla lägen. Vi kan inte längre räkna med USA som demokratins försvarare i sista instans i vår del av världen. I varje fall inte de kommande fyra åren.

Därför behöver vi kloka nationella politiker här i landet, som inte underblåser polarisering och kulturkrig. Som värnar både svenska intressen och ett regelbaserat internationellt samarbete. Och vi behöver EU-samarbetet mer och mer, som i detta globala tomrum och i denna oroliga tid behöver steppa upp.