Sverige ska femdubbla antalet som sitter i fängelse, men utan rehabilitering löser det inget.
Nationalteaterns ”Barn av vår tid” ekar genom decennierna:
”Det enda du kommer på. Sy in din son på en kåk … Dom burar in dina egna barn. Dom burar in dina egna barn. Dom burar in dina egna barn.”
Låten spelades in i en tid (1978) då det sociala perspektivet och engagemanget fortfarande satte prägel på debatten och politiken. På den tiden hade Sverige låga straffsatser och rehabilitering var ett prioriterat mål. Inte bara fångarna själva utan även civilsamhället var engagerat i arbetet för en human kriminalpolitik. Vilket i sig var en positiv kraft som underlättade återanpassning och skapade bryggor till samhället.
Redan nu är fängelserna knökfulla
På sina håll var förstås bilden av kriminella en smula rosenröd. Det gick inte att slussa tillbaka alla till ett lagligt liv igen. Men ambitionen att erbjuda en ”andra chans” var vettig.
I dag har debatten vänt helt och hållet. Och meningen ”Dom burar in i dina egna barn”, är betydligt mer aktuell än i slutet av 1970-talet. Allt fler och allt yngre buras in. Skärpningen av straffsatserna har pågått en längre tid. Det var inte Gunnar Strömmer eller Morgan Johansson som först banade väg för hårdare straff. Det började redan med Thomas Bodström som var justitieminister i början av seklet. Och visst har en del av skärpningarna varit rimliga. Låga påföljder för exempelvis överlagda mord rimmar illa.
Men nu har allt skruvats upp ytterligare ett snäpp. Och Tidöpartiernas ”reformagenda” innebär att allt fler sätts i fängelse och dessutom kommer att sitta inburade länge. Redan nu är fängelserna knökfulla. Redan dömda får vänta på att avtjäna sitt straff. I många fängelser är det fråga om dubbelbeläggning. Som en följd därav har situationen på många fängelser har blivit tuffare och hårdare.
Det är ofta otrygga och osäkra arbetsmiljöer för de anställda. Personalomsättningen är hög. Hot om våld och våld mellan intagna är vanligt förekommande. Det är sådant som fullbelagda fängelser leder till.
Bakgrunden är förstås väl känd och erkänd av de flesta. Den alltmer våldsamma och omfattande gängkriminaliteten är en stor utmaning för hela samhället. Inte bara på grund av skjutningarna och sprängningarna. Utan också för att det numera är fråga om en stark struktur i sig själv. Brutaliteten i den här miljön är också fruktansvärt upprörande. Den ligger inte på något vis efter brutala teveserier som ”Gomorra”. Särskilt oroande är att allt yngre värvas för att utföra uppdrag som mord och skjutningar åt de kriminella gängen. Allt detta måste tas på största allvar, den saken är klar. De kriminella miljöerna måste bekämpas på alla fronter.
Men vi behöver också en diskussion om vilka medel som är effektiva. Hur motiverade skärpta straff än kan vara har de hittills inte lagt band på kriminaliteten, våldet och mördandet. Att sätta unga i fängsligt förvar är inte en kungsväg som leder människor och unga bort från brottens bana. Kanske tvärtom. Bara den här veckan har vi fått oroande rapporter från SIS-hemmen. Många har problem med våld och stök. En intagen berättade anonymt att det var på ett hem hen på allvar drogs in i gängmiljön. Det är svårt att se ungdomsfängelse (som regeringen beslutat om) som ett bättre alternativ.
Kriminalvården har gjort en prognos om behovet av fängelseplatser utifrån de skärpningar som redan beslutats och de som Tidöpartierna nu driver igenom. Exempelvis dubbla straff, förvaringsstraff, visitationszoner och förbud med hot om fängelse om utpekade personer vistas på vissa ställen (även om vederbörande inte är dömd för något). Med mera.
Kriminalvården beräknar att vi under de närmaste tio åren kommer att behöva femdubbla antalet som sitter i fängelse, från drygt 6 000 förra året till 35 000 om tio år. Bara att hitta fängelseplatser till så många kommer att vara en mycket stor utmaning. Justitieminister Gunnar Strömmer utesluter inte fängelseplatser på fartyg. Tidöpartierna har talat om att hyra fängelseplatser utomlands. Antalet anställda i fängelseindustrin kommer att behöva tredubblas. Men det är otrygga och lågt betalda jobb, vilket kommer att försvåra rekryteringen. Sverige kommer om tio år att vara det land i EU som har störst andel av sin befolkning i fängsligt förvar. Erdoğans Turkiet lär enligt prognosen ändå ha fler fångar än Sverige. Det känns inte som någon vidare tröst. Vi är ännu inte som USA när det kommer till kriminalpolitiken, men vi verkar vara på väg ditåt. Gunnar Strömmer säger att det här är ”en bekräftelse på att vår politik också får avsedd effekt, för det här är den avsedda effekten”.
I andra länder talas om ”det fängelseindustriella komplexet” som har sina egna intressen och är en betydande maktfaktor i samhället och i relation till politiken, och som har ett eget intresse av att ha många kunder (fångar). Det finns skäl att misstänka att Tidöpartierna kommer öppna upp för privat ägda och drivna fängelser. Vi lär i så fall gå mot ”lagerhållning” av fångar. Under den resan lär ambitionerna att rehabilitera kriminella vara historia.
Men Nationalteaterns rader i ”Barn av vår tid” kommer att eka i makthavarnas korridorer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
