ledare Jag har engagerat mig i många yttrandefrihetsfall. Jag har skrivit flera texter till stöd för Lars Vilks. Men borde jag gjort mer? Borde andra gjort det? Ja, troligen.
Omedelbart efter nyheten om Lars Vilks död strömmade kommentarerna in. Sorg, förstås. Uppmärksamhet på konstnärens livsverk Nimis.
Men mest av allt – med fokus på Vilks mest kända verk – om rondellhunden och det dödshot som därefter hängde över honom, ända fram tills igår.
De flesta har korrekt påpekat att Vilks inte fick det offentliga stöd han borde fått.
Det var al-Qaida som för 14 år sedan förklarade att Vilks skulle dö och utfärdade en belöning på 100 000 kronor till den som utförde dådet (och ytterligare 50 000 om han ”slaktades som ett lamm”).
Och visst fick han en del stöd. De flesta, både politiker och opinionsbildare, sade trots allt att hoten mot honom var förkastliga. Att den konstnärliga friheten måste inkludera rätten att driva även med religioner.
En förklaring har nog tyvärr handlat om självcensur. Det är så hat och hot fungerar.
Men det var ganska ljummet. Det blev inga protestmöten på Sergels torg. Inga upprop på nätet. Inga regelbundna påminnelser på landets kultursidor.
Han bjöds sällan in till offentliga möten och seminarier.
Det paradoxala är att de flesta av de som nu säger att stödet för honom inte var tillräckligt, sitter på positioner och roller i offentligheten som gör att kritiken träffar dem själva.
Om de nu tycker att det borde startats en proteströrelse, varför gjorde de inte det?
Och ja, den invändningen gäller även mig själv.
Jag har engagerat mig i många yttrandefrihetsfall under de senaste 25 åren. Jag har skrivit flera texter till stöd för Vilks. Men borde jag gjort mer?
Borde andra gjort det?
Ja, troligen.
En förklaring till den relativa tystnaden är att Vilks – också som en effekt av just denna tystnad – ibland hamnade i sällskap med personer långt ut på högerkanten.
Men det ska väl strängt taget inte spela någon roll när det kommer till yttrandefriheten?
En annan förklaring kan förstås vara att ett antal personer i den svenska offentligheten faktiskt anser att man inte bör skämta om religion i konsten, och framför allt inte en religion som i vårt land utövas av många som socialt och ekonomiskt befinner sig på botten. Här finns debatten om rasism och antirasism som klangbotten.
Men det är skillnad på vad man bör göra och vad man får göra, och det är en märklig tanke, att yttrandefriheten skulle begränsas för någon som raljerar med religionen på ett sätt som genom ett långt resonemang i led tre eller fyra möjligen skulle kunna uppfattas som rasistiskt. Börjar vi ägna oss åt sådana resonemang blir det snart helt godtyckligt vad som är okej och inte okej i offentligheten.
Och ytterst få utanför den innersta kretsen av fundamentalister skulle nog ändå hävda att det motiverar dödshot.
En annan förklaring har nog tyvärr handlat om självcensur.
Det är ju precis så hat och hot fungerar.
Tystnaden, inte minst oviljan att publicera eller ställa ut Vilks rondellhund, har handlat om en rädsla för konsekvenserna.
I Lars Vilks fall har det ju faktiskt handlat om liv och död.
Jag gissar att det fanns de som tvivlade på allvaret i hoten mot honom, men ingen kan rimligen ha gjort det efter attentaten i Köpenhamn 2015.
Lars Vilks var i staden för att medverka vid ett seminarium på temat ”Konst, blasfemi och yttrandefrihet. Den ukrainska feministen Inna Sjevtjenko hade just börjat tala när den unge terroristen Omar Abdel Hamid El-Hussein öppnade eld mot lokalen. Han avlossade 28 skott och dödade filmaren Finn Nørgaard.
– Det var inte han som var den som skulle dö. Det var Muhammedtecknaren, Lars Vilks, sade en av de inblandade terroristerna senare under rättegången.
Det har helt enkelt varit farligt att förknippas med Vilks, och därmed har de som hotade honom uppnått sitt mål.
I Danmark gjorde man ofta en annan bedömning. Där hade Vilks kvar plattformar. Det var där seminariet hölls, då hoten mot honom blev brutal verklighet.
Vilks själv lät sig inte påverkas. Han föll inte för hoten. Och vad man än tycker om hans verk och hans sällskap så bar han därmed en viktig aspekt av yttrandefriheten på sina axlar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
