debatt Vi rustar oss mot ett osannolikt hot med pengar vi istället skulle behövt för att bekämpa ett sannolikt hot. Det militärindustriella komplexets tunga lobbymakt väger tyngre än genuin omsorg om landets säkerhet, skriver Valter Mutt.
Vår säkerhet är hotad. Landet står i lågor. Det är emellertid inte fientligt stridsflyg som angripit oss utan en kraft mot vilket inget luftvärn hjälper: den globala uppvärmningen. Men ändå är det inte för åtgärder mot detta högst påtagliga hot som anslagen nu växer dramatiskt utan det är vårt militära försvar som ges högsta prioritet och ambitionen från en bred politisk majoritet i försvarsberedningen är att vi från och med 2025 ska lägga hela 84 miljarder kronor årligen på försvaret, vilket motsvarar en fördubbling inom loppet av en tioårsperiod. Och detta i ett läge när den av sanktioner och lågt oljepris ansatta ryska ekonomin tvingar Putinregimen att dra ner på de ryska försvarsanslagen.
Alla partier instämmer i att säkerhetspolitik i vår tid inte enbart kan fokusera på konventionella militära hotbilder utan också måste beröra sådant som hur vi möter cyberattacker som snabbt kan slå ut centrala samhällsfunktioner eller hur vi hanterar förstörelsekraften i allt extremare väderhändelser. Att stora delar av vårt land bokstavligt talat riskerar att brinna upp i den nya värmetid vi nu är på väg in i utgör naturligtvis ett första gradens säkerhetshot. Säreget nog sätter, emellertid, denna grundläggande insikt endast svaga avtryck i fördelningen av anslag för att möta olika kategorier av hot och det är alltjämt Sveriges Försvar – snarare än försvaret av Sverige, mot samtliga typer av hot – som tilldelas lejonparten av pengarna. Det militärindustriella komplexets tunga lobbymakt väger av allt att döma tyngre än genuin omsorg om landets säkerhet.
Att stora delar av vårt land bokstavligt talat riskerar att brinna upp i den nya värmetid vi nu är på väg in i utgör naturligtvis ett första gradens säkerhetshot.
Det förändrade klimatet ställer oss inför utmaningar utan egentliga paralleller i vår historia och är något som under generationer kommer att kräva miljardinvesteringar i ökad resiliens. Vi behöver akut en brandkår med helt andra resurser än dagens och vi måste sedan inleda den långa vandringen bort från nuvarande ohållbara skogsbruk och låta granåkrarna steg för steg lämna plats för skogar präglade av biologisk mångfald och restaurerade våtmarker. Med trettio miljarder kronor per år skulle vi kunna åstadkomma åtskilligt. Alltså den summa som försvarsbudgeten planeras höjas med fram till 2025 och som är en målsättning det råder bred politisk enighet kring. Att vårt stora östra grannland i själva verket nu drar ner på sina försvarsanslag och att ingen säkerhetspolitisk forskare ser något hot mot oss från Ryssland tycks inte spela någon roll i sammanhanget, utan när försvarsministern säger sig vara oroad av det ryska agerandet i vårt närområde så slår den gamla rysskräcksreflexen till och aktiekurserna för krigsmaterielföretagen stiger.
Vi rustar oss mot ett osannolikt hot med pengar vi istället skulle behövt för att bekämpa ett sannolikt hot – eller snarare en redan pågående utmaning av enorma proportioner. Och ändå hörs väldigt få röster säga detta uppenbara. Har olusten över att riskera att bli stämplad som Putinkramare helt lamslagit ett rationellt samtal om vår säkerhet? Måste Stockholms innerstad fatta eld innan våra makthavare börjar titta åt rätt håll?
Valter Mutt
medgrundare till Partiet Vändpunkt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
