Vi måste få våra barn att börja drömma igen

gästkrönika Det är sällan politiker eller opinionsbildare frågar oss som bor och arbetar i förorten vad vi tycker. Ett stort problem för oss som arbetar i skolan är att vi ofta saknar kraft och tid för att fånga upp elever på glid innan de hamnar i kriminalitet, skriver läraren HP Tran som är trött på nedskärningar på skolan.

Det pratas mycket om förorten just nu. Om de kriminella gängen som sprider skräck och oro, om brinnande bilar, om drogförsäljning i det öppna, om hot, förtryck och förföljelse. Men det pratas inte om de människor som bor där. De som bara vill få livet att gå runt, de som lämnar och hämtar sina barn på förskola, skola och fritids. De som arbetar sent om nätterna för att saker och ting ska rulla på i staden. De som knegar på och som längtar till fredagskvällen med chips, godis och mys.

För så är det när politiker och media vill lyfta förortsproblematik. De pratar gärna om oss, hur hög kriminaliteten är och hur fruktansvärt allt ser ut. Hopplöshet, frustration, ilska. Men de pratar aldrig med oss – eller ens till oss. En del tar sig friheten att prata åt oss.

Vi som bor eller arbetar här ute vet att det är så mycket mer. Det handlar inte om att överleva. Det handlar om att leva. I skolorna har vi barn som drömmer. Några har stora drömmar, siktar mot stjärnorna. De flesta har små drömmar, siktar mot trädtopparna. Många får sina drömmar krossade. En del kanske byter drömmar. Drömmer nytt. Men så finns det en liten grupp till: De som aldrig har haft några drömmar. Kanske bara mardrömmar. Hellre en krossad dröm än ingen dröm alls.

Det börjar i skolan. Första dagen i skolbänken kan vi se, ana, känna och höra dem. Ju längre man jobbar som lärare, desto starkare blir denna radar. Radarn är kollektiv. Finns inbyggd hos vuxna som arbetar med barn och ungdomar. Sonderar dagligen terrängen efter oroliga och vilsna själar. Deras namn skrivs tidigt in i ett datasystem. Systemet finns på nåt moln. Intranätet. Idiotsäkert, ingen kan få tillgång till det förutom behöriga. Namnen blir huggna i sten. Återkommer varje nytt läsår.

Arbetslaget och lärarna skickar mejl, sms, meddelanden, lappar och signalblanketter om dessa individer. Vi tjatar hål i huvudet på elevhälsoteam, på rektor, på föräldrarna. Ändå räcker vi inte till. Elevassistenterna vi hade förra året har fått sluta. De fick inte plats i årets budget. Skolvärdarna som då var i plural har reducerats till singular. Nu heter det bara skolvärden. Det ryktas att hen också ryker nästa år.

I korridorerna är allt som vanligt. Trots en världsomfattande pandemi hänger barn och ungdomar med varandra. De kramas, skakar hand, testar gränser och väntar på nästa lektion. Några undrar varför det inte finns några rastvärdar. Rastvärdarna är lärarna. Men lärarna har lektion eller är upptagna med att gå på toaletten innan nästa lektion. Några andetag bör de hinna med innan de ska ta sig an en annan grupp elever.

Vad fan ska han göra läsläxan för? Nån annan äldre kille i gården kör en fet bil. En gång visade han en ryggsäck full med cash. Hundralappar, femhundralappar, i hög.

Längst bak i klassen sitter den där Pojken. Han som gömmer sig bakom luvan. Läraren ser honom. Men orkar inte, hinner inte, kan inte, vågar inte hjälpa honom. Kläderna är slitna, samma som han hade igår och förrgår. Hans ögon tomma och kroppsspråket ser ut som ett stort långfinger. Men hans hjärta skriker. Man hör om man lyssnar noga. Hos honom finns inga drömmar.

Han blir Pojken som sket i skolan, som bad alla lärare dra åt helvete och pekade fuck you mot den där soc-tanten som kom kanske en gång i veckan. Förr kom hon flera gånger i veckan men nu syns hon inte längre till. Han har redan glömt namnet på den nya soc-tanten. Vad fan ska han göra läsläxan för? Nån annan äldre kille i gården kör en fet bil. En gång visade han en ryggsäck full med cash. Hundralappar, femhundralappar, i hög. Häng på här ska jag visa dig vad de inte lär ut i skolan, sa han. Skolan är skit, sa han. Kom till mig när du behöver hjälp, sa han. Pojken, han som inte har några drömmar, börjar få mardrömmar.

Han vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. I brist därpå ett gäng. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst. Han har inte fått några drömmar krossade ännu ty han har aldrig haft några drömmar.

Ska vi en gång för alla krossa de kriminella nätverken i förorten så måste vi börja i rätt ände. Poliser behövs såklart, särskilda insatser måste till och kartläggningar skall fortgå. Men det är inte det enda sättet att stävja gängkriminaliteten. Vi måste satsa mer på skolorna, särskilt de som befinner sig i förorterna. Vi måste öka vuxennärvaron. Satsa på lärarna, på socialtjänsten, på bibliotek, på fritidsgårdar, trygghetsvärdar. Förebygga. Arbeta långsiktigt. De pengar vi pumpar in nu sparar vi in på till framtiden. Det räcker inte med fina ord, förhoppningar och visioner. Vi måste handla.

Vi måste få våra barn att börja drömma igen.

HP Tran, lärare på Vättleskolan i Göteborg