Kravet på ökade försvarsutgifter får inte drabba andra nödvändiga investeringar.
EU-kommissionen enades under måndagen om att EU-området måste öka sina försvarsutgifter Försvarsplanen kallas ”Rearm Europe”, återupprusta Europa.
EU-kommissionens ordförande Ursula van der Leyen talar om en ”massiv upprustning” och att detta inte går att diskutera längre.
Samma budskap kom från det toppmöte mellan stats- och regeringschefer i Nato utom USA som hölls i Bryssel i söndags.
Det går fort nu. I ljuset av Donald Trumps total omsvängning i säkerhetspolitiken och hans uppenbara vilja att vara Vladimir Putin och Ryssland till lags har EU:s medlemmar ställts inför en helt ny situation, och valt att agera snabbt.
Det är bra. Det är, om inte nödvändigt – för det är inget i politiken – så i alla fall högst önskvärt för den som vill se något annat än stormakternas totala makt i världspolitiken.
Men försvar kostar pengar. När Sverige blev medlem i Nato krävdes att landet kommer att lägga 2 procent av sin BNP på försvaret. I praktiken har det blivit lite över 2 procent.
Nu talar allt fler om att det kommer att krävas 5 procent.
Om Sverige ska klara att lägga ännu mer på försvaret måste statens finanser kunna gå med större underskott
I reala tal handlar det dagens 2 procent om 138 miljarder kronor per år. För svensk del skulle det alltså innebära en ökning med ytterligare omkring 150 miljarder om året för att nå 5 procent av BNP.
Tanken svindlar.
EU-kommissionens ordförande Ursula van der Leyen har redan öppnat för att häva budgettaket för att ha råd med ökade försvarsutgifter.
Är det inte lite parodiskt ändå? Att det är så enkelt att över alla partilinjer få igenom höjda anslag till försvaret (som är viktiga) men så svårt att göra det samma när det gäller välfärden eller infrastrukturen, för att ta två exempel på områden som är i behov av stora investeringar? Svensk politik har i decennier försummat landets produktiva förmåga.
Om inte de ökade försvarsutgifterna ska slå orimligt hårt om välfärden – skolan, vården, omsorgen – måste det svenska ekonomisk-politiska ramverket göras om.
I höstas kom sex av åtta riksdagspartier överens om en sådan förändring, som ska gälla från 2027. Det överskottsmål som tidigare funnits med lämnades till förmån för ett balansmål. Över åtta år ger detta omkring 25 miljarder om året att lägga på investeringar. Men en bred grupp nationalekonomer gjorde tummen ned. Det kommer inte räcka för att betala de stora behov som finns av investeringar i Sverige.
Och nu kommer detta med försvaret.
Det är bara att göra matematiken.
Om Sverige ska klara att lägga ännu mer på försvaret måste statens finanser kunna gå med större underskott. Annars måste pengarna tas från andra områden i statskassan. Eller finansieras med skattehöjningar. Det är förstås också ett alternativ, men kanske främst för att finansiera välfärden och löpande utgifter.
De politiker som nu vill hålla fast vid uppgörelsen från i höstas måste med andra ord tala om vilka områden som ska stå tillbaka. Är det sjukvården, som redan är hårt pressad?
Är det skolan? Är det järnvägen som inte ska få de investeringar som krävs för att tågen ska gå i tid? Eller är det den gröna omställningen som ska stå tillbaka? Är det läckande avlopp och ännu större hål i vägarna som väntar oss?
Eller ska vi helt enkelt bestämma oss för att Sveriges unikt goda finanser gör det möjligt att låna till stora investeringar?
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
