Det går att få stöd för jämlikhetspolitik som är instrumentell. Men inte för jämlikhet som ett värde i sig. I Sverige. År 2015.
Tony Atkinson, av Thomas Piketty kallad ”jämlikhetsforskningens gudfader” har varit i Stockholm.
Inte för inte har Atkinsons senaste bok Inequality: What can be done? blivit recenserad i The Guardian, i The Economist, i New York Times. Boken är frukten av 45 års studier av ojämlikhet och vad som driver ökande klyftor.
I den ger Atkinson oss femton konkreta förslag. De inspirerar just för att de kan omsättas i praktiskt politik.
Förslagen är skrivna för Storbritannien och går inte att omsätta ett till ett i Sverige. Men det skulle gå att formulera femton minst lika verkningsfulla förslag för svenska politiker att ta tag i.
Atkinson föreslår höjda barnbidrag, ökad progressivitet i skattesystemet, nya former av fastighets- och förmögenhetsskatt, höjda lägstalöner via en minimilön i nivå med levnadslönen, living wage.
Hans förslag om jämlikhetsskapande forsknings- och upphandlingspolitik är inspirerade av ekonomiprofessorn Mariana Mazzucatos konstaterande att många avgörande teknologiska innovationer är resultatet av statliga investeringar.
Allt som gör en iphone till en smart telefon uppstod på forskningslaboratorier finansierade av skattepengar: från internet via GPS-tekniken, till pekskärmen och tekniken bakom röststyrningsfunktionen Siri.
Av det kan en dra två slutsatser. För det första att staten måste fortsätta att investera i innovationer. Forskning och utveckling kan inte överlåtas till företag med snäva vinstintressen och en planeringshorisont som knappt sträcker sig över nästa kvartalsrapport.
För det andra att den tekniska utvecklingen faktiskt kan påverkas. Är det vettigt, frågar Atkinson, att amerikanska och europeiska skattebetalares pengar via försvarsbudgeterna har bidragit till att utveckla förarlösa bilar? Har vi verkligen inte bättre saker för oss än att skapa en ny marknad för Uber? Borde inte samhällets resurser i stället investeras i innovationer som utjämnar människors livschanser?
Boken är 360 sidor lång, men lättillgänglig. (Tack vare Atkinsons fru, visade det sig. Leve alla folkbildande pedagoger som hon!).
Själv blev jag mest fångad av Atkinsons förslag om en ny sorts arvsskatt. Han föreslår en direkt omfördelning från människor som dör rika, till ungdomar som står i början av livet i form av en myndighetsgåva.
Föräldrar som har råd brukar ju göra så. Ge ett slags förskott på arvet när junior lämnar skolan eller fyller myndig. För att bekosta den första lägenheten, kanske göra den där livspräglande resan. Enligt Atkinson borde alla unga människor få ett startkapital som gör att de kan ta steget till ett jobb i en ny stad, eller vågar påbörja den där svåra utbildningen.
Förslaget bygger på insikten om att människor tycker att det är rimligt att utjämna möjligheter. Det är svårare att få stöd för en politik som utjämnar utfall. Men att det vettigt att sträva efter att alla barn ska ha samma chans, det tycker de flesta av oss.
Eller?
Finansdepartementets statssekreterare Karolina Ekholm, som kommenterade Atkinsons föredrag inför en närmast fullsatt hörsal på Olof Palmes gata, var tveksam.
Det går att få stöd för jämlikhetspolitik som är instrumentell, menade finansministerns högra hand. För att jämlikhet, som IMF numera har insett, är bra för tillväxten. För att jämlikhet är bra för folkhälsan och därmed för arbetskraftens produktivitet. För att jämlikhet är det bästa sättet vi vet att motverka kriminalitet.
Men det går inte att få stöd för jämlikhet som ett värde i sig själv. I Sverige. År 2015. Det måste motbevisas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
