Krönika Förslagen om reglering av globala internetjättar som Facebook, Amazon och Google handlar om att de inte ska få växa sig stora eller mäktiga. Märkligt nog har debatten helt förbisett vad som kan hända om de går omkull, lägger ner eller avyttrar vissa tjänster. Det är frågor med närmast existentiella dimensioner.
Vad händer år 2098?
Förhoppningsvis fyller jag 122 år.
Kanske spelas fotbolls-VM i ett klimatförvandlat och tropiskt varmt Sverige.
Men framför allt är det året då Facebook kan ha fler medlemskonton som tillhör avlidna än levande människor. Det beräknas hända ungefär då, även om osäkerheten är stor och det mycket väl kan inträffa både tidigare och senare.
Om inte Facebook dör först, vill säga.
Vad händer då? Eller, för att uttrycka det i företagsekonomiska termer: vad händer om en tech-jätte går i konkurs?
Och vad händer om en global digital plattform blir så stor och existerar så länge att hundratals miljoner eller till och med miljarder konton tillhör avlidna personer?
Vad försvinner om de sociala plattformarna försvinner?
De här frågorna ställer sig forskare vid Oxford Internet Institute (bland annat Uppsalautbildade Carl Öhman) i en nypublicerad artikel, där de går igenom olika scenarier för en snabb eller successiv nedsläckning av Facebook eller viktiga delar av bolagets tjänster. Oavsett hur det skulle gå till står det klart att följdverkningarna vore närmast oöverblickbara, såväl för befintliga användare som för avlidna och även för våra efterlevande (Facebook är kanske det största arkivet över mänskliga liv och relationer som någonsin skapats). Artikelförfattarna använder till och med ordet ”katastrofala” för att beskriva konsekvenserna.
Det här öppnar upp den vanliga diskussionen om vad tech-jättarna ska ha rätt och skyldighet att göra medan vi (och de) lever till vad som ska gälla när vi (eller de) dör. Ingen vet vad som då skulle ske med vår individuella och gemensamma information. Våra minnen, tankar och relationer, viktiga spår av våra liv. Konsekvenserna skulle också bli oerhörda för de företag och organisationer som bygger viktiga delar av sin verksamhet på Facebook.
Enligt forskarna är våra regelverk inte utformade för att hantera de juridiska och etiska riskerna som kan uppstå när gigantiska tech-bolag går i konkurs, eller för hantera data från ett stort och växande antal avlidna personer.
Tech-bolagen har helt enkelt blivit så stora att frågor om hur de kan och bör regleras har börjat få etiska och existentiella dimensioner som vida överskrider individnivån och dessutom sträcker sig långt bortom vår egen livstid. Microsoft, Apple, Amazon, Alphabet (Google) och Facebook är i den ordningen världens högst värderade bolag (efter det statliga saudiarabiska oljebolaget). De följs av de kinesiska internetjättarna Alibaba och Tencent, som också är djupt problematiska (men av skäl som tarvar en delvis annorlunda diskussion).
Hittills har fokus för debatten och regleringen varit att bolagen inte ska växa sig så stora och mäktiga att demokratin hotas, individers integritet kränks eller konkurrensen sätts ur spel. Men motsatsen – att bolagen dramatiskt tappar marknadsandelar eller går omkull – har inte fått samma uppmärksamhet vare sig i den akademiska världen eller i samhällsdebatten, menar forskarna i studien.
Våra regelverk är inte utformade för att hantera de juridiska och etiska riskerna som kan uppstå när gigantiska tech-bolag går i konkurs.
För att råda bot på det föreslår de ett nytt begrepp: “systemically important technological institutions” (SITI:s), ungefär systemviktiga teknologiska institutioner. Det kan jämföras med det etablerade begreppet ”systemically important financial institutions” (SIFI:s), som används om exempelvis stora banker och försäkringsbolag. En sådan klassificering skulle kunna tjäna som en inspirationskälla för mer ändamålsenliga (läs långtgående) regelverk, eftersom SITI-bolag då vore att betrakta som systemviktig infrastruktur.
Uttrycket too big to fail, som populariserades efter finanskraschen 2008, skulle få en närmast existentiell och etisk dimension.
De här problemen gäller förstås inte bara Facebook, utan även andra internetjättar och sociala nätverk vars affärsmodeller bygger på insamling och bearbetning av stora mänger data från enskilda människor. Tänk efter, var har du själv lämnat spår? På vilka plattformar har du konton där fragment av ditt liv finns inkapslade i digitala data? Whatsapp, Linkedin, Twitter, Instagram, Spotify, Youtube, Snapchat, AirBnB, Pinterest, Tumblr, Amazon, Netflix …
Vad försvinner om de försvinner?
De här riskerna är inte bara hypotetiska. Nya tjänster kan på kort tid konkurrera ut befintliga och människors attityder och beteenden kan snabbt göra populära tjänster oattraktiva. Det har hänt förr, somliga av oss minns MySpace, Google+ och Friendster.
Men det främsta hotet mot tech-jättarna i dagsläget är antagligen de rättsliga och politiska processer som nu drivs mot bolagen i både USA och Europa.
Förslag om att bryta upp tech-bolagen i mindre företag fick stor uppmärksamhet i demokraternas primärval och har stort stöd i den amerikanska befolkningen. För bara en vecka sedan stämde FTC, USA:s motsvarighet till Konkurrensverket, Facebook för olaglig monopolisering och konkurrensbrott, bland annat har bolaget köpt upp konkurrenter som Whatsapp. I oktober stämde det amerikanska justitiedepartementet Google för att bolaget missbrukat sin dominanta position på sökmarknaden på bekostnad av konkurrenter. Utredningar pågår även mot Amazon, Apple och Facebook.
Även i EU står bolagen under stor press. Förra året bötfälldes Google med nästan 16 miljarder kronor av EU-kommissionen för konkurrensbrott gällande sökordsannonsering, vilket följde på två tidigare EU-domar mot bolaget på omkring 70 miljarder kronor för att bland annat ha gynnat det egna mobiloperativsystemet Android. Google och Amazon har också blivit bötfällda för integritetsbrott på i sammanhanget mindre belopp (hundratals miljoner kronor) av Frankrikes dataskyddsmyndighet CNIL. Även Amazon och Apple utreds av EU för olika typer av konkurrensbrott.
Och häromdagen lanserade EU-kommissionen ett potentiellt historiskt lagpaket som sätter ytterligare press på tech-bolagen. Lagarna, Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA), omfattar sociala plattformar med minst 45 miljoner användare (omkring tio procent av EU:s befolkning) och skulle kunna ge bötesbelopp på upp till 6 procent av bolagens omsättning. Det rör sig alltså om astronomiska belopp.
Det intressanta är att EU-kommissionen i lagtexterna använder begreppet systemrisker (”systemic risks”), som ligger nära Oxfordstudiens förslag: “systemically important technological institutions”. I Storbritannien planerar regeringen nu också att skapa den särskilda benämningen strategisk marknadsstatus (“strategic market status”) för vissa tech-bolag och inrätta en ny myndighet som ska övervaka dessa.
En viktig poäng är dock att all reglering på området enbart fokuserar på riskerna med kraftigt växande digitala plattformar, medan forskarna i studien tvärtom fokuserar på riskerna med snabbt krympande eller konkursdrabbade plattformar.
Det råder inga tvivel om att de pågående försöken att ekonomiskt och juridiskt reglera tech-jättarna är nödvändiga och brådskande. Men de är förmodligen otillräckliga för att hantera en framtid där allt fler av Facebooks konton hör till avlidna användare som inte kan föra sin egen talan – eller där det är Facebook självt som dör.
German Bender är programchef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
