Pressdöden accelererar, men digitaliseringen av medierna är inte det quick-fix som kommer rädda kvalitetsjournalistiken.
Efter Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarskis twittrande om att tidningen fått nys om ännu ett katastrofscenario för svensk dagspress, har denna institutions hårt trängda skribenter ägnat sig åt att hugga varandra i strupen.
Vad reportern Martin Jönsson ville återge var oroande skvaller (senare bortviftat av vd Per Bowallius i Resumé ) om att den viktiga koncernen Mittmedia eventuellt ska avskeda ytterligare 75 procent av sina journalister och förvandla sina tidningar till gratisprodukter.
För dem som sysslat med den svenska mediekrisen under längre tid, kom larmet inte som någon överraskning. Tidningarna i Mittmedia hade intäktstapp på annonssidan på åtta procent under 2015. Dessutom rasade upplagorna med över nio procent, vilket var långt mer än det i sig problematiska rikssnittet på minus fyra procent.
Situationen har lett till kraftiga ommöbleringar i koncernledningen och ett ständigt läckande till fackpressen av patetiska förslag på åtgärdspaket, där snabbare digitalisering toppar vill-ha listorna. Ändå ironiserar Aftonbladets Åsa Linderborg över DN:s »krokodiltårar«. Hon vill ha det till att Bonniersfärens grabbkultur och den privata mediemakten är orsakerna till den nu snabbt accelererande pressdöden.
Sanningen är att alla sitter i samma läckande båt. Dagspressen visar röda siffror överallt och när de ibland redovisas som svarta, är det vanligen för att ledningar lyckats genomföra nästan dödsföraktande nedskärningar.
I höstas var jag huvudtalare på en branschkonferens i Oslo, där bland andra Linderborgs högsta chef på Schibsted fanns representerad. Den norska koncernen redovisade högst deprimerande siffror över vad »digitaliseringen« hade inneburit för deras norska publikationer: höga redaktionella kostnader och ytterst blygsamma intäkter – för att inte tala om hur få »klick« redaktionella medarbetare lyckas skrapa ihop i en värld där framgångsrika instagrammare räknar sina följare i hundratusentals eller fler.
Digitalisering är alltså i nuläget inte ett quick-fix – den kommer inte att rädda kvalitetsjournalistiken, om någon fortfarande trodde det.
Framtiden för den tredje statsmakten i våra nordiska länder ligger istället i det nya och oprövade: stiftelser, fackföreningar och institutioner som går in med pengar till grävande journalistik, utbyggnad och förstärkning av public service-företagen, små lokala initiativ som växer sig betydelsefulla och IT-miljardärer (tänk Jeff Bezos och Washington Post) som går in i gammelmedia »for the fun of it«.
Förra seklets tidningsmoguler ser avgrunden närma sig. Men för oss, som firar tryckfrihetens 250-årsjubileum, gäller det att rädda det fria ordet och därmed demokratin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
