Debatt Istället för att dras ner av en splittrande debatt, fokusera på gemenskap och solidaritet.
Nuförtiden vaknar jag varje morgon med en bekant känsla av trötthet som dröjer sig kvar från gårdagen. Den annars angenäma morgonritualen med morgontidningen och en varm kopp kaffe känns alltmer som självspäkning. Rubrikerna bjuder på en smärtsam medvetenhet om att världen fortfarande befinner sig i ett prekärt tillstånd som tycks bli sämre för varje dag som går. Jag känner mig alltmer som huvudkaraktären Carter i den Oscarsbelönade kortfilmen ”Two Distant Strangers”, som varje morgon vaknar till samma levande mardröm han inte kan ta sig ur.
Vi lever i en tid sargad av stormiga samhällsförändringar och polariserande debatter. Mitt i stormens öga sker någonting illavarslande. Begrepp som ”allas lika värde” avfärdas av allt fler med en nonchalant handviftning som ”PK mångfaldstrams”. Mellanmänsklig omtanke stämplas på löpande band som ”godhetsknarkande” och all strävan för jämlikhet och rättvisa brännmärks som ”woke”. Vi ställs inför en alarmerande men ofrånkomlig fråga: Vad hände med den humanistiska människosynen som en gång var grunden för våra demokratier?
Skarpa gränser mellan människor
Under de senaste åren har vi bevittnat en rad omskakande händelser och uttalanden som exemplifierar denna förskjutning i perspektiv. Häromveckan kom nyheten om Donald Trumps rivning av Black Lives Matter Plaza i Washington, D.C. – ett symboliskt men ändå konkret signalpolitiskt drag som inte bara drar skarpa gränser mellan olika grupper av människor, det gräver avgrundsdjupa gap. Som att försöka svepa bort en betydande del av det kollektiva minnet och kampen för rättvisa. Även här hemma i Sverige har vi drabbats av en liknande trend där diskussionen om identitet och tillhörighet ofta tar en ogynnsam vändning.
Utspel från politiker som Hanif Bali, Jessica Stegrud och Mats Dagerlind, där det hävdas att en svensk mjölkbonde inte ska kunna heta Hamid, visar hur våra namn och identiteter blivit föremål för politisk debatt snarare än firande av mångfalden. Vi invandrare beskylls för att inte göra rätt för oss och bidra till samhället. Men när vi väl gör det beskylls vi istället för att göra anspråk på någonting som ändå är lite för svenskt för oss. En paradox som inte bara förbryllar – den skapar ett kafkaeskt moment 22 som stänger alla dörrar till inkludering. Denna retorik speglar de mindre smickrande delar av vår historia där svenskhet definierades i snäva ramar och där individens värde ifrågasättes i ljuset av hens bakgrund, hudfärg, tro eller namn. Kan det verkligen vara någonting att längta tillbaka till?
Misstro och förakt
Statsminister Ulf Kristerssons påstående om att gängkriminalitet beror på invandring förstärker denna problematik. Sådana förenklingar bortser från de komplexa samhällsaspekter som bidrar till social exkludering men har blivit ett slagträ för politiker och opinionsbildare som gärna svingar det mot alla som kämpar för en gemensam framtid.
Dessa uttalanden, tillsammans med den expansiva opinionen som stödjer dem världen över, skapar en växande mur av misstro och förakt. Precis som en stilla sjö kan dölja kraftiga undervattensströmmar döljer den allmänna opinionen, tillsynes demokratisk och lugn, en mer oberäknelig och farlig tendens. Ekokamrarna av hat och rädsla tycks ha en oemotståndlig centripetal kraft som drar in oss allt djupare i sitt mörkers djup.
Men lyfter vi blicken kan vi mitt i detta mörker skymta en strimma av ljus – vår förmåga att se och omfamna det som förenar oss istället för att stirra oss blinda på det som skiljer oss åt. I en tid av extremism och polariserade åsikter är det därför avgörande att vi aktivt söker oss tillbaka till de strimmor av ljus som kunskap och förståelse kan ge. I sin bok ”Därför demokrati” skriver filosofiprofessorn Åsa Wikforss om postsanningens tid – en tid där åsikt misstas för insikt och där vi bygger våra uppfattningar på ogrundade ideologiskt färgade fabriceringar istället för att låta oss vägledas av kunskap. Vi har kommit att acceptera lögner där ledande politiker far med osanning som en normal del av sin retorik.
Sanningen borde ändå betyda mer än fabriceringar som vi föredrar bara för att de stämmer med våra egna fördomar. Kunskap kan inte göras om till polemik; det är en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Endast genom att odla en insiktsfull och öppen diskussion kan vi börja skala av den ideologiska retorikens lager av villfarelser. Aldrig har begreppet ”Sanning eller konsekvens?” varit mer brännande aktuellt. Konsekvenserna av sanningens frånvaro är redan smärtsamt kännbara i våra dagliga liv. Det ligger i våra händer att göra någonting åt det.
Jag lägger ner tidningen, blickar in i mitt kaffe och drömmer mig bort till en tid då nyheterna inte är lika mörka. Istället för att låta oss dras ner av en splittrande debatt behöver vi återfokusera på gemenskap och solidaritet. Kanske skulle vi kunna bli bättre på att påminna oss själva och varandra om att vi egentligen är mer lika än vi ofta förmår se.
Det handlar inte om att förneka våra olikheter utan om att använda dem som en styrka. Tillsammans kan vi bygga en framtid där vi alla är måna om och angår varandra, där ”allas lika värde” inte bara är en sliten fras och måltavla för politiska skruvbollar, utan en levd verklighet. Självklart självklar. Det är i gemenskapen, i förståelsen och i viljan att stå upp för varandra som vi verkligen kan förändra världen.
Haris Agic, fil.dr i socialantropologi
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
