FN:s säkerhetsråd är en alltför viktig arena för att avfärdas på dimmiga och osakliga grunder, skriver Bengt Säve-Söderbergh, f.d. statssekreterare utrikesdepartementet.
Just hemkommen från en längre utlandsresa möts jag av en blandning av kritik, ifrågasättanden och raljanta kommentarer kring Sveriges försök att få en plats i FN:s säkerhetsråd. Den del av FN som har att fatta bindande beslut om krig och fred i vid mening.
En oerhört svår och viktig uppgift som ibland lyckas, ibland misslyckas men alltid måste prövas, inte minst därför att alla andra alternativ är sämre och ofta farligare.
Allt sedan Dag Hammarskjölds dagar har Sverige sett FN och dess säkerhetsråd som centrala i utrikes- och fredspolitiken. Det är nu tjugo år sedan Sverige senast hade en plats i detta råd.
I närmare femtio år har jag arbetat med FN-frågor, under 1980-talet under ganska många år som statssekreterare på utrikesdepartementet och ansvarig för svenskt biståndsarbete. Stödet för FN har tidigare alltid varit stort. Varifrån kommer den ton och till och med aggressivitet som jag hör i dagens debatt? Och vad syftar den till?
Statens biståndsbudget har till stor del använts för kunskapsuppbyggnad, utbildning och utbyte av erfarenheter. Så var det före min tid, på min tid och så hoppas jag det ska fortsätta att vara. Detsamma under alla olika regeringar.
Ända sedan 1960-talet har UD till stor del finansierat Hammarskjöldfonden, vars arbete till största delen handlat om FN och den så kallade tredje världen. Av stort uppslagna tidningsartiklar synes det mig egendomligt nog vara så att Dagens Nyheter »avslöjat« något som i själva verket varit känt, godkänt och praktiserats i åtskilliga årtionden. Allt detta framgår till exempel av fondens femtioåriga historia som är tillgänglig för alla intresserade.
Att i dagens läge inte passa på att slå ett slag för Sveriges kandidatur i säkerhetsrådet skulle i stort sett ha varit detsamma som tjänstefel. Likväl uttalar sig företrädare för dagens riksdagsopposition i ett moraliskt tonläge som hade fondens verksamhet handlat om något närmast kriminellt.
Från en del håll sägs att det inte spelar någon roll för Sverige att ha en plats i FN:s säkerhetsråd. Vi är en liten nation som ingen behöver lyssna till. Vid våra allmänna val kan man på samma sätt ibland få höra att »min röst försvinner bland alla andra«. Även om FN inte är en demokrati men den enda globala organisation där alla världens länder möts så skulle ett avstående som en princip vara förödande. På samma sätt som att avstå delta vid demokratiska val. De som hävdar att det räcker att vara medlem i EU vet för lite om hur det fungerar i verklighetens FN.
Vår moderna historia är full av förslag som framförts i FN och dess säkerhetsråd. Så finns många förslag även nu. Vad jag vänder mig emot är den uppgivenhet och ibland närmast förakt jag möter i olika raljanta kommentarer. Jag hoppas definitivt att de inte är uttryck för det missmod och den populism som präglar alltför mycket av debatten om internationellt samarbete på flera håll i världen.
Sverige måste stå upp för fred och solidaritet även när vindarna blåser kallt. Säkerhetsrådet är en alltför viktig arena för att avfärdas på dimmiga och osakliga grunder.
Bengt Säve-Söderbergh, f.d. statssekreterare utrikesdepartementet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
