Vi måste ta in vad massmordet betyder

I vardagsspråk är det orimligt att kalla det något annat än terror. 

I takt med att det kommer fram personliga berättelser från massmordet i Örebro framträder också bilden av ett fullständigt helvete.

Salim, som ringde sin mamma innan livet lämnade honom. Nilofaar, vars make och familj nu måste ta in att hon aldrig kommer hem igen.

Vaktmästaren Adnan, som blev skjuten i båda axlarna när han skulle hjälpa en kvinna som träffats, men som överlevde.

Skräcken i klassrummen i väntan på polisens insats.

Det går inte ta in.

Och ändå är det just det vi måste försöka göra.

Att döma av debatten i sociala medier de senaste dagarna minskar inte polariseringen

Vi måste också ställa oss frågan vad dådet kan och bör få för konsekvenser. Under fredag krävde både Tidö-regeringen och oppositionen att vapenlagarna skärps. Det är ett välkommet förslag, som visar att vi ännu inte helt har anammat den amerikanska debatten, där inte ens hundratals skolskjutningar kan rubba högerns övertygelse om rätten att bära i princip vilket vapen man vill.

Men vi måste också försöka ta in vad massmordet kan och bör betyda för samtalsklimatet.

Det är tänkbart att det rent juridiskt inte klassificeras som ett terrorbrott, eftersom det kräver ett politiskt motiv som vi ännu inte vet något om (även om mycket tyder på att mördaren hade rasistiska motiv).,

Men det måste oberoende av vilket vara uppenbart för alla att effekten blivit den samma som vid en terroristattack.

Tio dödsoffer, flera skadade och en befolkning som känner lite större rädsla inför vardagen och livet i Sverige än vad som var fallet före dådet.

I vardagsspråk är det orimligt att kalla det något annat än terror.

Särskilt drabbade är människor med invandrarbakgrund. Det är också uppenbart, även om vi ännu inte fått något tydligt motiv. Rickard Andersson gick in på ett Komvux och SFI, där en majoritet har bakgrund i ett annat land.

Som Karin Pettersson i Aftonbladet konstaterade redan dagen efter attentatet: det är inte etniska svenskar som känner mest skräck efter dådet.

Det är ett faktum samhället måste ta på allvar.

Tänk om dådet kan leda till ett nytt sorts samtal om samhället vi lever i. Tänk om det kan sätta en ny dagordning, där migration och migranter inte bara målas ut som problem, som kriminella. Det hade varit en poäng om statsministern tagit upp den frågan, erkänt minoriteternas rädsla, när han kommenterade attacken. Det hade varit ett välkommet avsteg från den vanliga retoriken.

Man kan hoppas på en sådan utveckling. Just nu finns dock inte mycket som tyder på det. Att döma av debatten i sociala medier de senaste dagarna blir läget snarare värre.

Sanningen om terrorn i Örebro vet vi inte något om än, men vi vet att samhällsdebatten blivit allt mer polariserad de senaste åren.

Kan vi, ställda inför den väldiga tragedin, alla andas in djupt några gånger och överväga att ändra på den saken?