Kan Ryssland upprätthålla sin enorma försvarssatsning hur länge som helst?
Bara några dagar efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 22/2 2022 höll Tysklands förbundskansler Olaf Scholz sitt tal om ”Zeitenwende”. Vilket betyder vändpunkt, en punkt i historien då tiden vänder.
Två år och ett halvt år senare kan vi konstatera att det var en korrekt förutsägelse. Kriget fortsätter med oförminskad styrka. Men glöm inte att kriget inleddes redan 2014 med invasionen av Krim. Och att striderna fortsatte i östra Ukraina där proryska styrkor understödda av Moskva kontrollerade stora områden. Tusentals hade fått sätta livet till, redan innan 2022.
Kriget är förstås först och främst en tragedi för Ukraina och alla dess invånare. Men kriget har ritat om den globala politiska kartan. Det har påverkat ekonomin, handeln och inflationen. Det har skapat ökade spänningar i andra krishärdar runt om i världen. En upprustning har inletts, inte minst i vår del av världen. Åren efter murens fall bantades försvarsutgifterna i Europa. Stödet till Ukraina är samtidigt ifrågasatt i flera länder och av politiska ledare i några EU-länder. Vilket visade sig när Viktor Orbán inledde Ungerns ordförandeskap i EU med att besöka Putin i Moskva, Xi i Kina och Trump i USA.
Vi behöver inte tvivla på var sympatierna finns.
Det är Rysslands brutalitet som gjort det möjligt att motivera allt detta
Och kriget? Detta fruktansvärda krig. Antalet dödsoffer är förfärligt högt, men förstås svåra att fastställa objektivt (kriget första offer är sanningen). Stora delar av Ukraina ligger i ruiner efter ryskt bombardemang av rent besinningslöst och hänsynslöst slag. Ryssland gör inte skillnad på militära och civila mål. Vid fronten är Ukraina pressat och Ryssland maler sig fram i Donbas där framryckningen nu är påtaglig. Detta är mönstret på slagfältet sedan 2023.
I det här läget går Ukraina in i den ryska Kurskregionen och har nu erövrat betydande territorium inne i Ryssland. De ryska styrkorna var oförberedda och svaga. Det är första gången sedan andra världskriget som ett krig nu förs på ryskt territorium. Kursk är laddat av rysk historia. Inte minst på grund olyckan med en atomubåt 2020 vid namn Kursk, hela besättningen med 118 personer dog. I Kursk utspelades ett av de avgörande slagen 1943.
Ukraina har under en längre tid attackerat mål inne i Ryssland, genom luftvärn och drönare. Framgången i Kursk uppfattas nu som en framgång och kanske sänder det en positiv signal till alla de länder som stödjer Ukraina. Volodymyr Zelenskyj talar om att skapa en buffertzon. Mycket tyder på att syftet är att erövra rysk mark för att ha något att förhandla om i en eventuell kommande fredsförhandling. Men det hindrar inte att att Ukraina är långsiktigt pressat. Tidigare i år gjorde Ryssland framstötar mot Charkiv. Och Ukraina har inte lyckats hindra den ryska framryckningen i Donbas.
Kursk illustrerar att gamla röda linjer nu överges. I början av kriget var det otänkbart att Ukraina skulle beskjuta mål inne på ryskt territorium, eller för den delen att gå in med trupp. Ukraina var i och för sig då fullt upptaget med av att försvara sig. Men även väst hade inledningsvis en rad röda linjer. Det handlade i grund och botten om att Nato inte skulle bli direkt inblandat i striderna, och att konflikten därigenom skulle eskalera bortom kontroll. Ryssarna har också hotat med kärnvapen, om vissa linjer skulle överträdas.
Men efterhand har linjerna förskjutits. Ukraina har fått flyg och tyngre vapen, även om vissa långdistansvapen fortfarande är förbundna med restriktioner. Det är Rysslands brutalitet som gjort det möjligt att motivera allt detta. Putin armé skjuter sönder och samman de städer och orter man sedan erövrar, han har inga röda linjer.
Vidare har kriget kört fast. Ukraina har inte gjort några genombrott efter motoffensiven 2002 då ryssarna trängdes tillbaka. Det beror också på att stödet från väst hakat upp sig. Inte minst försenade Trump och republikanerna USA:s militära stödpaket till Ukraina i början av 2024. Samtidigt har Ryssland ställt om till en ren och skär krigsekonomi. I år går 40 procent av statens budget till försvaret. Ryssland är ett stort land. Men de som stödjer Ukraina har mycket större resurser. Kriget kommer inte att avgöras bara på slagfältet. Utan också av om Ukraina får förutsättningar att värna sitt land och sitt oberoende. Kriget har alltså en rent industriell dimension. En motiverad armé kan stå emot den som har större ekonomiska och militära resurser, men bara till en viss gräns. Det är den viktigaste lärdomen så här två och ett halvt år efter den ryska invasionen. Kommer vi att visa uthållighet i vårt stöd till Ukraina? Det är den stora frågan.
Även vi i Sverige har flyttat våra röda linjer. Vi gick med i Nato. Borta är begränsningarna att inte exportera vapen till krigförande land. Vi ger ett direkt militärt stöd till Ukraina. VI har beslutat om en betydande upprustning av försvaret upp till 2,6 procent av BNP 2030. Vilket blir fyra gånger mer än vi spenderade 2018. Beslutet fattades nu i april i full enighet i försvarsberedningen av alla riksdagens åtta partier. Däremot ville oppositionen av satsningen skulle finansieras med en särskild beredskapsskatt. Ett rimligt krav kan man tycka, om inte försvaret ska tränga undan andra nödvändiga utgifter.
Så slutsatsen är denna:
Vi och andra länder i väst måste upprätthålla stödet till Ukraina och öka det.
De ekonomiska sanktionerna har inte knäckt Rysslands ekonomi. Men det är inte säkert att landet kan upprätthålla dagens enorma försvarssatsning på lång sikt. Uthållighet är nyckelordet. I botten rör det sig om en ideologisk och strategisk konflikt som Ryssland sökt och skapat. Den bygger på ett uppkok av historiska vanföreställningar och en i grunden konservativ nationalistisk imperialism. Det ryska politiska nyspråket vittnar därom. Ukraina stämplas som nazistiskt. Putin undertecknade i veckan ett dekret där han välkomnar utländska medborgare och statslösa att komma till landet, men bara om de delar ”traditionella ryska andliga och moraliska värderingar” och motsätter sig den ”destruktiva nyliberala ideologiska agendan”. Vi har att göra med ett Ryssland som är hängivet konservatism och nationalism, som vill återuppbygga ett svunnet imperium. Och den här propagandan syftar till att splittra oss. Det appellerar på ett märkligt sätt till ytterkanterna både till höger och vänster. Det är mycket som står på spel. Vi måste vara uthålliga i försvaret för demokratin och enskilda länders rätt att själva välja sin väg och sina företrädare. Det är en stor utmaning. Och den kommer att betinga ett pris. Vilket de gångna två och ett halvt åren visar.
Men det är en nödvändig försvarskamp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
