fredagskrönikan Det finns 1,8 miljarder muslimer i världen. Att alla dessa människor skulle kunna sorteras in i en snäv ram är omöjligt. Men ändå försöker alldeles för många göra det, skriver Tanvir Mansur.
Många barn med muslimsk bakgrund eller tro, växer upp med att höra glåpord. De kan bland annat bli kallade “terrorister” eller “islamister” på skolgården. Det som bara ser ut som mobbning i mellanstadiet, är egentligen en större fråga.
En halmgubbe, eller straw-man, är ett knep som används i debatter ibland. Någon utmålar en nidbild av dina argument eller åsikter. Sen angriper personen den nidbilden; halmgubben. Istället för att lyssna på vad du faktiskt har att säga. De som hör argumenten mot nidbilden håller med dem, trots att det inte är dina riktiga åsikter.
Det liknar det som svenska muslimer går igenom. Det pågår en visklek om vad det innebär att vara muslim, och de fördomarna avgör hur samhället ser på muslimer. Vi kan kalla det en brun halmgubbe. Muslimer får leva med att konstant motbevisa den här halmgubben.
Frågan om de här nidbilderna är aktuell igen. Dels genom diskussionen om den nya SVT-serien Kalifat. Men även efter rättegången mot Ann-Sofie Hermansson som blev friad i Göteborgs tingsrätt efter att ha blivit åtalad för förtal mot bland annat två muslimska kvinnor.
Ett annat ord för den här bruna halmgubben är islamofobi. Det är ett tankesätt som bygger på att misstänkliggöra och avhumanisera muslimer. Där muslimer framställs som antingen helt likadana, eller som “goda muslimer” mot “onda muslimer”. Som att icke-muslimer ska bestämma vad Islam är för varje muslimsk individ.
Det blir ett stort problem om myndigheter och kommuner börjar utgå från en islamofobisk beskrivning av människor.
I verkligheten är människor mer komplexa än så. Det finns uppskattningsvis 1,8 miljarder muslimer i världen. Att så många personer då skulle kunna sorteras in i den ena snäva ramen eller den andra, är omöjligt.
Därför blir det ännu mer förvånande när Borås Stad ger ut en rapport, där somalisk kultur beskrivs felaktigt i en stor bilaga. Som om kultur vore något statiskt. Bilan Osman skriver på Expo:
Påståenden som att ”de flesta somalier antagligen kan tänka sig att ansluta sig till Al-Shabaabs retorik, om islam i Somalia hotas externt” är symptomatiskt för rapporten.
Just det påståendet var en felaktig översättning från Norges motsvarighet till Migrationsverket, enligt Borås tidning. En bättre översättning, från svenskprofessorn Henrik Rosenkvist är:
Men samtidigt ställer sig förmodligen de flesta somalier bakom Al-Shabaabs retorik om att islam i Somalia är under hot utifrån, primärt från det kristna Etiopien.
Det betyder ju något helt annat. Det är ett av flera exempel på de svepande generaliseringar rapporten gör om somalier.
Det blir ett stort problem om myndigheter och kommuner börjar utgå från en islamofobisk beskrivning av människor. Det riskerar att skapa fler fall av diskriminering och ökad segregation.
I slutet av 2016 gav Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) ut en rapport om Muslimska Brödraskapet i Sverige. Ett 20-tal forskare inom religionsvetenskap sågade rapporten. Den saknade källhänvisningar, och stämplade svenska organisationer som anknutna till Muslimska Brödraskapet, helt utan belägg. Bland annat om det svenska studieförbundet Ibn Rushd, som flera gånger har varit tvungna att förklara att de inte har några kopplingar till den organisationen.
Den här typen av rapporter använder sig av guilt-by-association. Det innebär att om din väns vän är elak, så räknas du också som elak. Om en person är medlem i två olika föreningar, så kan båda föreningarna stämplas som likadana.
När SVT frågade om varför rapporten har brist på källor, svarade medförfattaren Pierre Durrani så här:
Det här är en förstudie som inte gör anspråk på att vara en regelrätt vetenskaplig text. Det är bra att texten kritiseras. Syftet med rapporten är att få igång en diskussion, inte vara det slutgiltiga inlägget i ämnet.
Där får vi ju egentligen svaret. Det är inte en regelrätt vetenskaplig text. Det är inte forskning. Den ska bara få igång en diskussion. Men om det bara är samtalsunderlag, varför gavs rapporten ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?
Det är en sak att skriva en rapport med inslag av islamofobi. Men vad händer när den här viskleken tas för sanning? Och när de blir skäl för myndighetsbeslut?
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) delar ut föreningsbidrag varje år till alla möjliga svenska ungdomsorganisationer. 2016 avslog de förbundet Sveriges Unga Muslimers ansökan för första gången. Myndigheten tyckte inte förbundet “uppfyller kravet på att respektera demokratins idéer”.
När förvaltningsrätten 2017 visade att MUCF hade fel, beställde myndigheten en rapport från journalisten Magnus Sandelin. Rapporten hette Organisationen Sveriges Unga Muslimer – ideologi och koppling till antidemokratiska miljöer. Den skulle nog aldrig ha blivit godkänd om den hade skickats in som C-uppsats på universitetet. Inget kapitel om teori, och en halv A4-sida om “bakgrund och metodik”.
Den beskriver saker som att förbundet “har formella samarbeten med organisationer och personer som har nära kopplingar till […]”. Den som läser rapporten ser hur den största delen handlar om enskilda personer i lokala föreningar i olika städer i Sverige. Många av dem har gjort saker som är förkastliga, men vad säger det om förbundet Sveriges Unga Muslimer? Att de har haft problem med lokala medlemmar och ett par föreläsare, och att de behöver ha bättre uppsikt och krav på sin verksamhet. Säger det att det är ett förbund som sympatiserar med våldsbejakande extremism och inte respekterar demokratins idéer? Bara om du tror på guilt-by-association. Om din väns vän är elak, så är du också elak. Det är den bruna halmgubben.
MUCF använde den här rapporten för att återigen avslå bidragsansökan till Sveriges Unga Muslimer 2018. I januari förra året fastslog förvaltningsrätten i Stockholm att det var fel av MUCF att avslå ansökan, båda gångerna. De ansåg att organisationen hade visat att dess verksamhet respekterar demokratins idéer. Rådmannen Kerstin Andres förklarade för Aftonbladet:
Vi kunde se att Sveriges unga muslimer hade reagerat och vidtagit åtgärder när man såg att det fanns underorganisationer som hade uttryckt sig på ett olämpligt sätt, och att man också hade uteslutit medlemmar som betett sig olämpligt.
Historien tog inte slut där. Kammarrätten i Stockholm menade i höstas att MUCF hade rätt om ungdomsförbundet, och att de inte uppfyller demokratikravet för statsbidrag. Kammarrätten hänvisar också till Sandelins rapport till MUCF. Men de tycker inte att guilt-by-association räcker för att påstå att ungdomsförbundet inte är demokratiskt. Kammarrätten skriver i sin dom:
Denna förhållandevis vaga koppling, som dessutom är på organisatorisk nivå, kan inte ensam föranleda slutsatsen att SUM delar Muslimska brödraskapets åsikter eller ideologi. SUM kan därför inte på denna grund sägas bedriva en verksamhet som inte respekterar demokratins idéer.
Kammarrättens beslut är överklagat och ärendet ligger nu hos Högsta förvaltningsdomstolen som dock ännu inte avgjort om saken ska prövas. Men på ett sätt är allt det här en kamp mot den bruna halmgubben.
Det här rapportsamhället vi har byggt upp kan vara skadligt. Om vi inte förhåller oss kritiskt till de här rapporterna, kan vemsomhelst påstå vadsomhelst om muslimer. Risken är att vi stämplar stora delar av det muslimska civilsamhället i Sverige som extrema, när de inte är det. Det gör det svårare för muslimer att engagera sig i föreningslivet.
Rapporterna är ofta dessutom undermåliga, och därför kommer de undan med sina påståenden. Vi som har pluggat på universitet känner till kraven på forskning. Varje gång en person skriver en artikel som ska publiceras på en vetenskaplig tidskrift, måste den gå igenom “peer-review”. Det betyder att en eller flera forskare granskar artikeln för att försäkra sig om vetenskaplig kvalitet. De går igenom teori, metod, resultat och slutsatser. En sån granskning borde vara särskilt viktig, om en myndighet ska ta beslut utifrån sådana rapporter.
Av alla antireligiösa hatbrott i Sverige är islamofobiska hatbrott vanligast.
Men det finns också positiva exempel på studier från myndigheter. Folkbildningsrådet, som delar ut bidrag till studieförbunden, anlitade statsvetaren Erik Amnå förra året. Han fick uppdraget att göra en rapport om Ibn Rushds verksamhet. Dels för att studieförbundet hade fått så mycket kritik, men också för att se om verksamheten levde upp till Folkbildningsrådets demokrativillkor.
I rapporten skriver Amnå:
Ibland har retoriken haft en otvivelaktig islamofobisk karaktär. Den polariserade debatten har ofta paralyserat Ibn Rushd så att det haft svårt att ta till sig även de sakliga och rimliga delarna av kritiken.
Amnå tog upp flera punkter där Ibn Rushd hade stora svagheter, som jämställdhetsarbetet på lokal nivå och att de har undvikit att vara aktiva i att motverka homofobi och antisemitism. Men studien tog också upp varför förbundets verksamhet var viktig. Bland annat når folkbildningen i Ibn Rushd grupper som andra studieförbund har svårt att nå, till exempel kvinnor med låg utbildning och långtidsarbetslösa. Och Ibn Rushd tog emot rapporten med öppna armar. De kommer att genomföra förändringar och har en konstruktiv dialog med Folkbildningsrådet. Så borde samarbetet mellan myndigheter och civilsamhället se ut.
Det är klart att vi ska ta frågor om radikalisering och rekrytering till terrorism på allvar. Men vi kan inte kasta ut barnet med badvattnet. Det islamofobiska tankesättet gör att muslimer som bor i Sverige behandlas sämre än andra. Inte bara av myndigheter, utan också av andra medborgare. Av alla antireligiösa hatbrott i Sverige, är islamofobiska hatbrott vanligast.
Ahmed, en svensksomalier i Borås, berättar för Expo att de känner sig skuldbelagda för kommunens brister:
Vi somalier i Borås drabbas ju väldigt mycket av att kommunen beställer en sådan kränkande och rasistisk rapport, som de dessutom använder som ett underlag.
Islamofobin gör att segregationen i samhället ökar, vilket är precis motsatsen till vad de här myndigheterna egentligen vill.
Hur ska myndigheter agera då? Till att börja med behöver de lyssna på de islamforskare som finns på våra universitet och högskolor. De kan, på god vetenskaplig grund, redogöra för vad som är rätt och relevant. Och de kan ge rätt vägbeskrivningar, så att staten inte börjar promenera på en islamofobisk stig. Dessutom behöver muslimer finnas representerade i kommunerna, på myndigheterna och i resten av samhället.
Självklart tycker en del att det är kul att slå på halmgubbar. De kan ju inte slå tillbaka. Men istället för halmgubbar, så behöver vi prata med de personer som vi pratar om. Och framförallt, behöver vi bli bättre på att lyssna.
Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
