Vi sitter alla i samma båt

debatt Coronakrisen visar att vi lever i en värld där alla är beroende av varandra. Men krisen riskerar samtidigt att öka klyftorna i samhället, och därför måste vi nu investera i jämlikhet och social hållbarhet, skriver Gabriel Wikström. 

Den pågående pandemin har ställt världen och Sverige inför en unik situation. Det stora hot som viruset utgör mot folkhälsan och samhället i stort har resulterat i ett kraftfullt gensvar från såväl världssamfundet som de drabbade länderna.

I Sverige har vi bara de senaste veckorna sett ett antal åtgärder som var och en hade varit otänkbara före virusets uppkomst och som innebär stor påverkan på såväl den enskildes liv och vardag som ekonomi och samhällsliv. Tusentals människor har redan insjuknat och åter tusentals kommer att göra det innan pandemin är över. I många länder räknar man de döda i hundratal, varje dag.

För samhällsekonomin har pandemin utgjort ett hårt slag som den med all säkerhet kommer att behöva mycket lång tid att återhämta sig ifrån. Rädslan för själva smittan har fått sällskap av en oro för vårt materiella välstånd, våra möjligheter till försörjning och för framtiden självt.

I många länder riskerar decennier av utveckling utraderas och med finanskrisen i färskt minne är vi nog många som fasar för vilka konsekvenser en havererad ekonomi kan få för världens demokratier i demagogernas tidsålder. Sedan några dagar tillbaka pågår en omfattande debatt om hur långt smittbekämpningen egentligen får gå. Är det rimligt att så enorma resurser läggs på att hantera en smitta som för många är att jämföra med en vanlig förkylning? Är det ansvarsfullt att låta gigantiska ekonomiska värden gå upp i rök för att rädda några, i sammanhanget, få? Finns det inte bättre sätt att bekämpa smittan på än att stänga ned hela samhällen och kasta ut oss själva i en oviss framtid? Ohyggligt svåra frågor som i en öppen diskussion om vilka vägval vi som samhälle tvingas göra inte bara måste få, utan också behöver, ställas. Ändå finns det en underton i debatten som skrämmer. Det handlar inte så mycket om huruvida svåra prioriteringar måste göras inom vården. Det görs hela tiden och de allra flesta förstår att den period vi nu går in i riskerar att ställa många vårdanställda inför fruktansvärda val.

När den privata konsumtionen riskerar att sjunka kraftigt blir det än viktigare att upprätthålla den offentliga konsumtionen.

Det handlar inte heller om att det skulle vara något fel att ifrågasätta metoderna för att hantera smittan. Olika länder har valt olika vägar för att tygla pandemin. Facit på vem som gjort mest rätt kommer vi först att ha i efterhand. En diskussion med sakliga invändningar och argument måste få föras. Det är inte problemet. Problemet är den underton som tycks säga att pandemin bara skulle vara några fås problem. De äldres, de sjukas, de svagas. Kort sagt deras och inte vårt. Som om de av oss som inte kommer bli svårt sjuka skulle kunna leva på som vanligt medan de av oss som inte har samma lycka ligger och dör på vårdavdelningarna. Som om vår livsstil och hur vi handskas med smittan inte har någonting att göra med hur många som riskerar bli vårt sjuka eller hur många som riskerar att dö.

Hur bekvämt motsatsen än skulle kunna tyckas vara för en del så är sanningen dock den att vi alla sitter i samma båt. Är det någonting som pandemin har visat med smärtsam tydlighet så är det att vi lever i en värld där vi alla är beroende av varandra. Oavsett om det handlar om komponenter till Volvobilar eller huruvida man tvättar sina händer eller inte.

Vi befinner oss med stor sannolikhet bara i begynnelsen av en lång och mödosam kamp innan vi kan ropa faran över. Vi kommer som samhälle och individer att behöva fatta otaliga tuffa beslut som prövar vår moral och våra värderingar. Men om vi inte inser att det är en gemensam kamp som måste föras, att det handlar om oss och inte dem, så är jag rädd för att vi kommer att ha mycket svårt att lyckas. Detta gäller för hanteringen av smittan men också för hanteringen av den ekonomiska kris som världen håller på att slungas ut i.

Redan långt innan pandemin bröt ut så pekade ett antal institutioner ut ojämlikheten som en av världsekonomins stora utmaningar. OECD har bland annat visat hur ojämlikhet skadar den ekonomiska tillväxten framförallt genom att begränsa möjligheten till utbildning, hämma social rörlighet och människors produktivitet. Stora skillnader i samhället är en grogrund för brottslighet och drabbar i slutändan alla, inte bara de som befinner sig längst ned i samhällshierarkin. Sverige har de senaste decennierna sett växande klyftor. De riskerar nu att växa ytterligare när de ekonomiska kurvorna viker av nedåt.

Från tidigare ekonomiska kriser vet vi att många människor helt kan slås ut från arbetsmarknaden och ytterligare andra se sin levnadsstandard kraftigt försämras. För att möta den ekonomiska krisen ställer nu regering och riksdag enorma belopp till förfogande. Många branscher och otaliga företag riskerar att helt slås ut så insatserna är väl motiverade. Dock vet vi väldigt lite om hur djup krisen kommer att bli eller exakt hur den ska hanteras. Staten kommer inte heller ha råd att rädda all näringsverksamhet utan måste prioritera med omställningen till ett hållbart samhälle ständigt närvarande i besluten.

Vad vi däremot vet är att hundratusentals människor riskerar att förlora sina jobb och sin försörjning. Hundratusentals människor som kanske aldrig har kommit in i trygghetssystemen eller av andra skäl nu står utanför desamma. För dessa riskerar krisen att bli permanent under många år framöver. Likväl som staten stödjer företag och branscher så måste samhället göra mer för de människor som nu riskerar att slås ut om inte ojämlikheten ska öka ytterligare och Sverige stå sämre rustat när krisen är över. Våra skyddsnät har för stora maskor och alltför många faller igenom. Att säkerställa försörjning för de som annars riskerar att förlora denna helt eller få kraftigt minskade inkomster, borde dessutom vara ett av få verktyg samhället kan ta till i den akuta krisen. Ju lägre inkomst desto troligare är det att all inkomstförstärkning går till konsumtion vilket kan hjälpa till att hålla samhällsekonomin igång.

Det är dock inte bara pengar som kan förhindra att samhällsklyftorna vidgas. Utbildning, vård och omsorg, kort sagt välfärden i stort, har visat sig ha en särdeles god förmåga att fördela resurser. När den privata konsumtionen riskerar att sjunka kraftigt blir det än viktigare att upprätthålla den offentliga konsumtionen.

Den nu pågående krisen riskerar dock inte bara att öka klyftorna i samhället. Ojämlikheten i sig riskerar också försvåra smittskyddsarbetet. Vi ser i statistiken över svårt sjuka hur människor från utsatta områden är överrepresenterade och vi vet sedan tidigare att människor med lägre socioekonomiskt status i högre grad drabbas hårdare av vissa typer av infektioner.

När de ekonomiska villkoren hårdnar i takt med att varsel och permitteringar ökar, är risken att stora grupper inte kommer ha råd att fullt ut följa de medicinska rekommendationerna. Vi riskerar få en situation där människor trots symptom känner sig tvingade att arbeta eller söka jobb och på det sättet föra smittan vidare. Inte på grund av bristande moral utan av ekonomisk nödvändighet. Minskade klyftor är inte någonting ett samhälle kan kosta på sig enbart i goda tider. Det har aldrig varit viktigare än nu att investera i jämlikhet och social hållbarhet.

Gabriel Wikström
Nationell samordnare för Agenda 2030 och
f.d. folkhälso- och sjukvårdsminister