Vi står vid en korsväg

Den 47-åriga spanjorskan Inocencia Lucha, som av krisen tvingats leva på 360 euro i månaden, fick nyligen ett brev om att hon skulle vräkas. Hon gick då in på sin bank i Almasorra i Valencia, hällde bensin över sig, tände på och ropade:

”Ni har tagit allt ifrån mig!”

Vad som händer i krisens spår är – som för Inocencia Lucha – att den enskilda människans marginaler att påverka sin egen situation krymper till ingenting. Då behövs starka organisationer som ger röst åt dem som finns i situationer som hennes, och ekonomiskt offensiva regeringar som kan skapa en tro på att det finns en framtid.

Den gångna veckan har visat att Europa står vid en korsväg. Ska man fortsätta den fram till nu kontraproduktiva ekonomiska nedskärningspolitiken eller slå in på en ny kurs?

”Tillväxtpolitiken kan inte dröja längre”, säger den nya italienske regeringschefen Enrico Letta.

Spaniens premiärminister Mariano Rajoy flyttar EU:s sparmål två år framåt i tiden. Ett dokument som läckt ut från det franska socialistpartiet beskriver Tysklands förbundskansler Angela Merkel som ”själviskt orubblig” i sitt försvar av nedskärningarna.

Oväntade namn blandar sig in i debatten. Stora finansiella aktörer, som Bill Gross på investmentbolaget Pimco, instämmer i att besparingarna gått för långt.

Den irländske presidenten Michael D. Higgins, som bara har ceremoniella uppgifter, förklarade i en tidningsintervju på Första maj att EU genomgår ”en moralisk kris”, när 26 miljoner européer är arbetslösa och 112 miljoner riskerar hamna under fattigdomsgränsen.

Stoppa budgetnedskärningarna, ropade således de flesta på Första maj i Madrid, Rom och Lissabon. Samtidigt framförs andra högljudda krav om att det är dags att avslöja dem som smitit med sina pengar till skatteparadis.

Den självklara folkliga logiken lyder som följer: Om det finns massor av pengar, varför ska vi behöva lida? Politikerna i Europa pressas alltså från flera olika håll samtidigt.

Angela Merkels CDU:s plötsliga tapp på tre procent i opinionsmätningarna anses bero på hennes nära band till Uli Hoeness, president i fotbollslaget Bayern München, som erkänt att han gömt miljoner undan beskattning på ett konto i Schweiz.

Men det är framförallt socialdemokraternas ledare som får ta stryk för att de köpt för mycket av borgerliga ekonomiska doktriner. I Första maj-tågen i Paris kallades socialistledaren François Hollande för ”de rikas president”. I Danmark har socialdemokraterna bara rekordlåga 14 procent och partiledaren Helle Thorning-Schmidt besprutades med vattenpistol.

Också hemma hos oss är det den socialdemokratiska partiledningen som står i skottgluggen.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson ”rev av plåstret” på Första maj när han föreslog att Sverige ska låna upp 70 miljarder för att skapa 100 000 nya jobb, varav hälften i kommuner och landsting.

Thorwaldssons utspel förutsätter att överskottsmålet, en rest från 1990-talets krispolitik, ska tas bort. Men partiordföranden Stefan Löfven svarade med en gång att han inte tänker vika från detta mål.

Problemet med partiledningens orubblighet är att Konjunkturinstitutet inte tror att det kommer att finnas något reformutrymme mellan 2014 och 2017. Den som då regerar Sverige måste spara åtta miljarder för att överskottsmålet ska nås. Det betyder att även en föga spendersam ekonomisk politik hotas av detta mål.

Löfven kommer förstås att sättas under hårt tryck under de kommande månaderna av tunga namn som Göran Persson och Kjell-Olof Feldt.

Socialdemokratins läge liknar hur det var för partiet på 1920-talet då man hamnade i regeringsställning, men fick föra borgerlig ekonomisk politik eftersom man inte hade någon egen.

Nu är det inte säkert att det blir aktuellt att regera. För det skulle inte förvåna om regeringens höstbudget, som också är en valbudget, kommer att innehålla godsaker som gör att Anders Borg blir den som lyfter bort överskottsmålet.

Det betyder i så fall att socialdemokraterna ännu en gång blir tvåa på bollen. Och det går knappast att vinna val på det sättet.