En del politiska förslag uppgår till ett slags väsen och blir svaret på alla problem. Hur ökar vi kvalitén i vård och omsorg? Hur åstadkommer vi ökad valfrihet? Hur sparar vi pengar? Hur får vi igång kvinnors företagande? Hur förbättrar vi löner och arbetsvillkor i den kvinnodominerade offentliga sektorn?
Det var med löften och förhoppningar om allt det här som privata aktörer släpptes in i vård och omsorg. Resultatet? Vården – i så väl offentlig som privat regi – är i bästa fall inte sämre än förr. Men den lever inte upp till våra krav.
Valfrihet för de äldre existerar i ett fåtal kommuner, men forskning visar att de sällan utnyttjar den. Den privata marknaden domineras av storföretag som Carema och Attendo. Inget annat land i världen har så koncentrerat privat ägande i välfärden. Lönerna har inte drivits upp av vårdföretag i konkurrens om arbetskraften. De osäkra anställningarna ökar. Allt för många saknar meddelarskydd, vilket leder till osäkerhet för personalen och sämre insyn i hur vården fungerar.
Företrädare för regeringspartierna säger inte längre att allt blir bättre om ägandet är organiserat på ett visst sätt. De säger att ägandeformen inte är det centrala, att det är kvalitén på vården som ska avgöra. De säger som äldreminister Maria Larsson i pressmeddelandet om regeringens åtgärder:
”Rätt hanterat leder valfriheten till konkurrens om kvalitet.”
Bland annat har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att undersöka om det finns kvalitetsskillnader mellan privat och offentlig omsorg. Att utreda om det finns skillnader två decennier efter att avregleringen påbörjades känns yrvaket och bekräftar vad regeringens utredare skrev om på DN debatt i måndags, nämligen att upphandlade kontrakt sällan följs upp eller utvärderas.
I punktform listar utredarna vad som krävs för att bli en smart upphandlare, punkter så självklara att de skulle kunna vara hämtade från första bästa starta-eget-kurs. Det gäller till exempel att veta vad och hur mycket man upphandlar och att det ska finnas en affärsstrategi.
Utöver att det uppenbarligen krävs mer specifika underlag om vad som är god vård behöver arbetsvillkoren, som hänger tätt samman med kvalitet, uppmärksammas och förbättras. Politiker och tjänstemän behöver som beställare sätta upp (obs mätbara) mål om personaltäthet, kompetenskrav och möjlighet till kompetensutveckling. Meddelarskyddet ska gälla lika i all offentlig verksamhet. Och varför inte mål om hur stor del av personalen som ska vara tillsvidareanställd och möjligheten till heltid för dem som önskar?
Nu vet vi vad som händer när vi inte vet vad det är vi vill köpa, och sen inte bryr oss om att utvärdera det vi ändå köper. Det är en ofattbart sorglig behandling av skattepengar, men främst av vår gemensamma välfärd och våra liv. Vi har inte råd med det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
