Vietnam är – inte längre – nära

Den svenska vietnamrörelsen tar farväl. Håkan Bengtsson skriver om en rörelse som präglat en generation, och ett land där partistaten stärkt sitt grepp.

Så har då den sista kvarlevan av den svenska Vietnamrörelsen skattat åt förgängligheten. Häromveckan satte ”Föreningen Vietnam, Laos, Kambodja” punkt efter 55 års verksamhet. Avskedsceremonin avhölls i LO-borgens innergård i Stockholm. Den närvarande skaran bestod förstås av några i dag rätt gamla och grånade förkämpar för den internationella solidariteten. En vietnamesisk buffé stod på menyn. Vietnamesisk mat finns numera även här och där i Rörelsens kvarter. I den meningen är Vietnam nära sommaren 2023.

1972 skrev Maria FNL-grupp texten ”Vietnam är nära” till musik komponerad av Mikis Theodorakis:

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
Så blåser vinden rök ifrån Haiphong
Vietnam är nära, nära som ett löfte:
Om att förtryckarna skall störtas från sin tron en gång

Nu tränar generalerna sitt bombflyg
Till tyranni och död och lönsamhet
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen:
Sin starka enhetsfront, sitt mod, sin solidaritet

Nu kliar Nixons drängar sina skallar
Och hans experter jobbar för sitt liv
Och hans datorer kläcker teorier
Vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv?

Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå hur drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?

Nej, att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål
Men dom kan aldrig någonsin begripa
Nej, dom kan aldrig någonsin förstå
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
Tills marken exploderar under stolen som dom sitter på

Vietnam är nära, nära som ett löfte
Att efter natten bryter dagen fram
Och marken skälver under Vita Huset
När stormen stiger till orkan långt borta i Vietnam

Vietnam var nära, ja ”nära som ett löfte”, som det heter i texten. Vietnam stred för sitt oberoende. Först mot det franska kolonialväldet och sedan mot den mäktiga supermakten USA. Vietnam var ett fattigt och utsatt land, som för många bar på ett löfte om en annan och bättre värld, som kanske först skulle kunna förverkligas där långt borta i Asien. Men i dag är Vietnam inte längre nära. Intresset är försumbart, den mediala bevakningen sporadisk. Men under lång tid var Vietnam något av världspolitikens mittpunkt, eller kanske en historisk vridpunkt som påverkat världen mer än vi förstod då. Kriget ledde till ett ofattbart lidande och förstöring. Fem miljoner vietnameser fick sätta livet till, varav fyra miljoner civila. Tre hundra tusen saknas fortfarande. Lika många barn blev föräldralösa. En och halv miljon sårades. Tre miljoner drabbades av Agent Orange, ett avlövningsmedel som spreds över landet för att avskoga det så att FNL inte skulle kunna gömma sig bland träden. En miljon barn föddes med dioxinskador. Åtta miljoner bomber fälldes över Vietnam, långt fler än under hela andra världskriget.

Fortfarande har flera hundra tusen bomber ännu inte detonerat. Det är med andra ord inte så konstigt att många upprördes och engagerade sig för Vietnams sak. Men under kriget var den röda sidan inte tillräckligt för att skona sina egna soldater och medborgare. Och efter kriget flydde tio miljoner landet. Tvåhundrafemtio tusen båtflyktingar dog på vattnet.

En kall vind passerade genom mig

Börje Ljunggren var en av talarna i LO-borgen, tidigare ambassadör i Hanoi, Asienexpert och författare. Han är också en av författarna till nyutkomna Vietnam. Navigating a Rapidly Changing Economy, Society, and Political Order (Harvard University Press). Som han själv uttryckte det: ”Inget annat land har varit så viktigt för mig. Men det borde inte ha blivit så.”

Om inte om hade varit. Om inte fransmännen hade återvänt till Indokina 1945. Landet delades i Nord- och Sydvietnam. Först efter det brutala slaget vid Dien Bien Phu 1954 tog det franska kolonialväldet i Sydostasien slut. USA övertog den imperialistiska stafettpinnen. Under 60-talet eskalerade den amerikanska militära närvaron och kriget trappades upp; i början av 70-talet tog Nixon sedan hem USA:s militär. 1975 evakuerades de kvarvarande amerikanerna under kaosartade former.

Vietnamkriget var det första mediekriget, vid här laget kunde rörliga bilder distribueras via satellit. Så sent som i början av 60-talet fick filmerna flygas över kontinenterna. Men som barn på 1960-talet kunde jag följa kriget på tv. Jag var själv för ung för Vietnamrörelsen, men tillräckligt gammal för att varje kväll se Rapport. En kväll i februari 1968 satt jag ensam framför tv:n och såg hur polischefen i Saigon sköt FNL-kaptenen Nguyễn Văn Lém på öppen gata. Blodet forsade från huvudet. En kall vind passerade genom mig, en vind jag fortfarande efter alla dessa år kan förnimma.

Bara någon vecka tidigare hade Svenska Kommittén för Vietnam (SKfV) bildats. Det var inget jag överhuvudtaget noterade. Alltså den organisation som nu drygt ett halvt sekel senare har lagts ned. Efter ett par namnändringar. Engagemanget utvidgades efter Vietnams seger även till Laos och Kambodja. Kommittén blev en förening, vars syfte var att stödja folken ”i deras strävan att slå vakt om sitt oberoende, frihet och fred, och att utveckla sina respektive länder med demokratiska medel”.

SKfV har förstås hamnat i skuggan av De Förenade FNL-grupperna (DFFG), vars historia är väl dokumenterad och omskriven. Det har kort sagt getts ut en hel del böcker om FNL-rörelsen, och en och annan akademisk avhandling om den här perioden. DFFG var en stor, unik och bred rörelse som byggdes upp utanför de etablerade partiernas hank och stör. Något liknande har vad jag vet inte inträffat, varken förr eller senare. Vietnamfrågan engagerade också en ny generation aktivister, som inte var insuttna i de gamla folkrörelserna. I FNL-grupperna ägnade sig många unga människor åt studier, opinionsbildning och insamlingsarbete. Insamlingsbössan och Vietnambulletinen sågs och hördes på torg runt om i landet. Vietnamfrågan blev en katalysator för ett politiskt uppvaknande och medvetandegörande om världen bortom Öresund och Östersjön.

SKfV har väl hamnat i skuggan av FNL-grupperna, och var kanske inte heller lika publik, målgruppen i högre grad i de etablerade folkrörelserna. Den enda historieskrivning om SKfV jag känner till är Maud Sundqvists Solidaritet & politik under trettio år. Svenska kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. 1967–1997. Men den finns bara i digital form, och har alltså inte tryckts som bok, vilket kanske vore en god idé, om inte annat för protokollets skull.

Hur överlevde man i femtio år?

Det fanns förstås en betydande politisk animositet och konkurrens mellan DFFG och SKfV, som låg i tiden eller som exponerades eller exploderade under de här åren. Tiden drog isär och rev itu gamla myter och sanningar. Först och främst skiftade förstås bilden av USA från ljust till mörkt, landet som nyss befriat Europa från nazismen framträdde nu som en hänsynslös imperialistisk krigsmakt.

SKfV var också i första hand en kommitté som samlade existerande organisationer och folkrörelser. Men med färre enskilda medlemmar. Även om medlemsorganisationerna förstås hade många medlemmar, som inte alltid var direkt engagerade i Vietnamfrågan. Medan FNL-grupperna förmodligen hade fler aktiva som ägnade hela sitt engagemang åt Vietnam. Bland SKfV:s medlemmar fanns flera fackförbund inom LO, Folkpartiets Ungdomsförbund, Kristna Studentrörelsen, Liberala studentförbundet, Freds- och skiljedomsföreningen, S-kvinnor, Broderskap, CUF och Svenska Fredskommittén.

Dock inte politiska partier, SKfV var partipolitiskt obunden och förbehöll sig rätten att kritisera regeringen och politiska partier. När Stockholms arbetarekommun blev medlem uppstod nog en viss friktion, eftersom utrikesminister Torsten Nilsson var ordförande där. Men under långliga tider har Stockholms arbetarekommun varit en nagel i ögat på den socialdemokratiska partiledningen, alternativt för att citera Per Albin Hansson ”helvetets förgård”. Med detta sagt verkar Socialdemokraterna haft ett starkt grepp över kommittén, Gunnar Myrdal var dess första ordförande, följd av Birgitta Dahl och sedermera Johan Peanberg.

Hur kan det komma sig att SKfV överlevde i mer än femtio år, om än i rätt tynande form under senare tid, men i alla fall? Medan DFFG lades ner efter att kriget tog slut 1975. Det gäller för övrigt nästan hela den maoistiska strömning som kom att dominera FNL-rörelsen, och som också i så hög grad fick energi från kriget i Vietnam – och från utvecklingen i Kina.

Här fanns en konflikt mellan de inom vänstern till vänster som lutade sig mot Sovjet och de som attraherades av den kinesiska kommunismen. I SKfV:s hägn rörde sig också personer och organisationer som tillhörde VPK:s sovjettrogna falang. Som hellre talade om fred, eller för att använda ett sovjetiskt uttryck ”fredlig samexistens”.

Det var inte ett budskap som hördes från Hanoi och Peking. Stora delar av den nya vänstergenerationen ställde sig på Vietnams sida och drog slutsatsen att kampen måste föras med vapen i hand. Kulturrevolutionen i Kina hade inletts 1966 och var en signal om att klasskampen fortsatte även efter kommunismens seger, överallt och hela tiden måste de så kallade ”kapitalistfararna” bekämpas, uppenbarligen även med förtryck och våld. FNL-rörelsen var ett uttryck för denna radikalisering.

Många ansåg att revolutionen verkligen stod för dörren. Inte bara i Vietnam. Just 1968 var det kanske inte så underligt. Plötsligt uppstod partier som KFML (senare SKP) och andra liknande partier och organisationer i samma breda fåra, som Folket i Bild, Ordfront, Folkets historia med mera med mera. Alla inspirerades de av Vietnam och Kina och av maoistiska tongångar. Och FNL-grupperna dominerades av maoisterna. Det var något av en politisk tsunamivåg bland de som var unga då.

De två benen samarbetade

När jag pratar med Ulf Mårtensson, som var DFFG:s sista ordförande och som förstås var med på den där sista träffen med SKfV, säger han att efter hand började de två benen i Vietnamrörelsen att samarbeta och organiserade också en del gemensamma manifestationer. En gick till USA:s ambassad med Ingvar Carlsson i början av 70-talet. Medlemmar i högerextrema ”Demokratisk allians” attackerade demonstranterna. Efteråt gick Ulf Mårtensson och Birgitta Dahl till polisstationen på Östermalm för att anmäla händelsen, men ”dom ville knappt släppa in oss”.

Ulf Mårtensson tror så här i efterhand att de här två benens skilda arbetssätt och bakgrund är skälet till att Sverige hade världens största och starkaste Vietnamrörelse. Och att solidariteten under och efter kriget var så stark.

Men i början var det laddat och konfliktfyllt. Det var SKfV som organiserade fackeltåget för Vietnam den 21 februari 1968 (mycket hände alltså de där månaderna i början av 1968) där Palme gick sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan, som var huvudtalare. När de andra talarna hade ordet löd FNL-arnas talkörer ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer”. Olof Palme som då var ecklesiastikminister höll förstås ett av talen. Han ansattes hårt av högern. Demonstrationen blev också en stor internationell nyhet. Och USA kallade hem sin ambassadör. Maud Sundqvist skriver:

”Bilden av Palme och Chan gick igenom världspressen. Enbart i USA publicerades den i 1367 tidningar. Lyndon Johnson var vred. Han fick stöd av ’hard hats’ inom fackföreningsrörelsen. Hamnarbetarna på östkusten hotade att vägra befatta sig med svenska båtar. Men det ’andra Amerika’ reagerade positivt. Ordföranden i senatens utrikesutskott William Fulbright lät läsa in Palmes tal i kongressens protokoll. Robert Kennedy sade sig vara bedrövad över att ambassadören hemkallades. Sverige kom på tredje plats i Gallups enkät om vilka länder som var populärast bland amerikanerna, efter Kanada och Australien men före England och Norge.”

I samband med nedläggningen av SKfV publicerades Eva Lindskogs bok ”Vietnam– en subjektiv betraktelse” (Carlssons). Den är ett slags bokslut över hela Vietnamrörelsens engagemang, som hon själv varit en del av och bärare av. Hon har under senare år också varit SKfV:s ordförande. Lindskog har länge bott i och verkat i Vietnam, inte minst i olika biståndsprojekt. Hon har lärt sig språket (vilket få gör), och skaffat sig verklig förståelse för landets historia och kultur. Men också fått en verklig inblick i Vietnams problem och tillkortakommanden.

Partistaten har stärkt sitt grepp

Boken lämnar i mitt tycke några viktiga ledtrådar till varför Vietnam inte längre är nära. Det svenska engagemanget för Vietnam och stora biståndsinsatser var förstås motiverade efter alla decennier av krig. Men numera är det svenska biståndet till Vietnam ett avslutat kapitel. Även LO:s insatser, klokt nog riktade till fackliga organisationer inte i staten utan i den privata sektorn, har upphört. Precis som i Kina har partistaten stärkt sitt grepp över medborgarna de senaste åren, och slår hårt mot kritiska och oppositionella personer och grupper. Även banala missnöjesyttringar renderar fängelsedomar. Lindskog skriver att i början var hon naivt accepterande men så småningom fick hon kunskaper och fördjupande perspektiv och blev mer ifrågasättande. Tio år efter Kina inleddes marknadsreformerna och privatiseringarna i Vietnam. Det är partiets ledare som blir oligarker och som berikar sig. Lindskog citerar vad författare och intellektuella anonymt säger bakom lyckta dörrar: ”Socialismen är bara ett utanverk och ett verktyg för partiet att övertala massorna om att ledningen gör rätt i varje steg”.

Redan mot mitten av 70-talet stod det också klart att kriget hade utvecklats till ett inbördeskrig mellan Nord och Syd. När jag själv reste till Vietnam för nu några år sedan slogs jag av skillnaden mellan de två delarna av landet. Och inte minst mellan Hanoi och Saigon. Vår guide i Saigon förbjöd oss att använda stadens officiella namn: Ho Chi Minh-staden. Ett uttalande man i dag säkert kan få fängelse för om det skulle bli känt. Freden 1975 blev brutal, med dödsdomar, fängelsestraff, utrensningar och omskolningsläger. Många miljoner flydde landet. Det är nog ingen tillfällighet att Olof Palme aldrig besökte landet, inte ens efter 1975.

Eva Lindskog ställer frågan om hennes engagemang för Vietnam var ”förgäves”. Hon ger på sätt och viss det självklara svaret: ”Att stödja Vietnam för nationellt oberoende var självklart för Sverige och mig. Liksom att bistå med projekt som syftade till ekonomisk rättvisa, medbestämmande och mot korruption och rättsosäkerhet.” Det kan tyckas, skriver hon, att bistånd gör liten eller ingen nytta. Men ”all slags samarbete på olika nivåer i det vietnamesiska samhället visar på möjligheten till ett annat samhällssystem än det nuvarande”.

Eva Lindskog tror att hon för egen del aldrig får uppleva det.

Vietnam var nära. Men är inte lika nära i dag. När den svenska Vietnamrörelsen tar farväl.