Gästkrönika Sverige har varit förskonat från krig och samhällskriser. Har svenskarna den mentala motståndskraft som krävs för att hantera nuvarande och kommande utmaningar? Under pandemin bör vi alla ta tillfället i akt och försöka stärka vår resiliens, skriver Lisa Bjurwald.
År 2008 lades Styrelsen för psykologiskt försvar ned. Dess uppgifter, historiskt sett att “övervaka folkstämningen” men också att bland annat stå emot utländsk propaganda, övergick sedermera till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Nu ska en ny myndighet för psykologiskt försvar inrättas och vara igång till år 2022.
Det är utmärkt; falska nyheter från trollfabriker, desinformationskampanjer och andra utländska påtryckningar, inte minst från Ryssland, bidrog till det försämrade säkerhetsläget redan innan vi lärde oss stava till covid-19. Den nya myndigheten är en del av den största svenska satsningen på ett civilt försvar sedan 1950-talet.
Att säkerställa och upprätthålla befolkningens försvarsvilja är enligt Försvarsdepartementet kärnan i det psykologiska försvaret. Här har vi alla en viktig roll att spela. Staten lade under 2020 i princip över ansvaret för pandemibekämpningen på svenskarna och deras förmodade känsla för eget ansvar. En sådan strategi kräver ett tåligt folk som kan härda ut och sedan återhämta sig relativt snabbt, så att landet kan komma på fötter igen. Ändå har till och med några av Sveriges tyngsta makthavare misslyckats med att klara av de minimala (särskilt i internationell jämförelse) förändringarna i sina vanliga liv.
De som uppgav sig klara pandemistressen väl använde sig av flera olika strategier för att hantera den.
Många andra prinsessan-på-ärten-svenskar har klagat över sådant som inställda after work-träffar och födelsedagsfester. Detta samtidigt som tusentals människor avlidit och fortfarande avlider. Solidariteten i världens mest individualistiska land visade sig tyvärr vara låg, vilket alla som någon gång kikat på World Values Surveys världskarta hade kunnat upplysa beslutsfattarna om.
Det är uppenbart att vi har en hel del att lära om psykologiskt försvar, och få platser är bättre för oss fredsskadade svenskar att börja på än Storbritannien. Britterna har härdats av århundraden av invasioner, svält, krig och terrorkampanjer. Nu har de drabbats av en pandemi som hittills har skördat lika många britters liv som andra världskriget.
Den kultförklarade sloganen Keep calm and carry on, som idag syns på planscher och muggar men som faktiskt knappt användes alls under andra världskriget, fångar den brittiska inställningen på kornet. Håll dig lugn (men skarp), fortsätt leva som vanligt (trots svåra tider). Man tuffar på och klagar inte i onödan utan försöker hålla målet – i det här fallet ett massvaccinerat folk – i sikte. Engelskans resilience har fått en lite otymplig översättning i svenskans “resiliens”. Den bättre översättningen torde vara “motståndskraft”: en mental motståndskraft mot kriser och andra motgångar, samt förmågan att återhämta sig från dem.
En delstudie i brittiska Mental Health Foundations forskningsprojekt om psykisk hälsa under covid-19 fann i september förra året att en majoritet av britterna, 64 procent, uppgav sig klara stressen av pandemin väl. Detta var dock innan den andra pandemivågen, som nu resulterat i ytterligare hårda nedstängningar av det brittiska samhället. De som uppgav sig klara pandemistressen väl använde sig av flera olika strategier för att hantera den. De vanligaste var: Att lämna hemmet och röra på sig under en promenad, att tillbringa tid i grönområden som parker, och att hålla regelbunden kontakt med andra människor.
Under coronapandemin har det också utförts flertalet resiliensstudier på vårdpersonal runt om i världen. Om “vanliga” människor plågas av pandemin och finner det svårt att följa rekommendationer trots att deras liv och hälsa hänger på det, hur upprätthåller den hårt pressade sjukhuspersonalen sin mentala styrka? Till viss del handlar det förstås om arbetets natur; det går inte att kollapsa i en gråtande hög i en miljö där patienter plötsligt kan få andningsuppehåll. Att det handlar om att utföra ett jobb medför flera positiva faktorer som stärker den mentala motståndskraften: kamratskapet hos kollegorna, en känsla av stolthet inför sitt samhällsbärande yrke.
Men också här finns lärdomar att hämta för allmänheten. I många av dessa studier nämns vikten av att grundläggande förutsättningar för mental styrka finns på plats: möjlighet till återhämtning genom sömn eller vila, regelbundna måltider, avlastning efter en särskilt svår situation. Att “hålla sig lugn och fortsätta framåt” med hjälp av fasta, positivt laddade rutiner är med andra ord att föredra framför så kallad “doom scrolling” (att katastrofsurfa på negativa nyheter om antal covid-döda och annan nedslående pandemirapportering), med oro och sömnbrist som följd.
Resiliensstudier har också visat att äldre kan ha lättare att hantera pandemin än yngre. Man visste redan att äldre människor har högre stresstolerans och bättre förmåga att balansera sina känslor, men resultaten väckte ändå förvåning, med tanke på att äldre är så mycket hårdare drabbade av coronaviruset och i hög utsträckning tvingats isolera sig och lida andra konsekvenser. Forskarna skriver om resultatet att det delvis kan handla om en samverkan mellan interna faktorer som god stresshantering och externa sådana, som ekonomisk stabilitet. Men de lyfter särskilt fram en annan faktor: vishet (inte erfarenhet, experience, utan wisdom).
Det har sagts att den svenska strategin utvecklades för att skydda de äldre och sköra, men faktum är att de äldre drabbades hårdast och de unga kom, med minimala restriktioner där till och med barer och köpcentrum hållits öppna för dem, lättast undan. I ett land förskonat från krig och konflikter tillhör äldre människor en av få grupper i samhället som faktiskt har erfarenhet av hårdare tider. Återigen påminns vi i den utbredda åldersdiskrimineringens Sverige om vikten av att lyssna till samhällets seniorer.
Vi kan också se till att skapa förutsättningar för unga människor att tillskansa sig liknande erfarenheter. En allmän värnplikt kompletterad med det alternativa valet av ett års samhällstjänst skulle sannolikt stärka såväl resiliens som solidaritet och civilkurage hos oss svenskar.
Lisa Bjurwald är journalist och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
