Carl Tham efterlyste nyligen på DN-debatt en annan socialdemokratisk hållning till EU. I Tiden skriver EU-kritiska Lotta Fogde att Europapolitiken är "såväl verklighetsfrämmande som pragmatisk och värderingsfri". I DN kräver riksdagsledamöterna Morgan Johansson och Bo Bernhardsson att socialdemokraterna säger nej till EU- fördraget: "Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen." Det är bara att hålla med. De EU-positiva har varit alldeles för idylliserande. Men de EU-negativa har samtidigt ägnat sig åt ett reflexmässigt nej-sägande.
Skälet till att kritiken nu tilltar är EG-domstolens utslag i Lavalmålet. Plötsligt är det som om EU är ett hot mot självklara fackliga rättigheter och möjligheten att upprätthålla kollektivavtalsmodellen.
EU präglas alltför mycket av juridisk tolkning av lagar och beslut. Grundproblemet är att fri rörlighet för varor i denna värld står över rimliga sociala krav. EU-projektet präglas också av en obalans mellan kraven på anpassning till den inre marknaden (där besluten är bindande) och de vackra målformuleringarna om sociala motkrafter (som är till intet förpliktande). Hela EMU-projektet lider också av en alldeles för stark betoning på monetaristiska dogmer. I USA är utrymmet för keynesiansk politik mycket större än i Europa, trots allt vackert tal om det sociala Europa. Denna paradox stämmer till eftertanke.
Problemet är inte EU-kritikernas kritik utan deras slutsatser. Sverige bör i och för sig inte nödvändigtvis vara den lydiga eleven i norr, utan kan gott gaska upp sig. Men huvudfokus borde vara att driva en annan politik på EU-nivå. Att säga nej till det ena och andra räcker inte långt, särskilt inte i det långa loppet. Och huvudalternativet kan inte vara att mäla oss ur ett fördjupat samarbete.
Ett politiskt tryck för en annan balans i Europapolitiken saknas i hög grad i dag. Socialdemokraterna borde göra nästa EU-parlamentsval till en fråga om det sociala Europa, med konkreta förslag på förändringar inte minst vad gäller att stärka de anställdas rättigheter och fackets möjligheter att företräda löntagarna.
Bara genom ett politiskt engagemang på Europanivå kan juristernas makt rullas tillbaka. Thams, Bernhardssons, Johanssons och Fogdes parti borde gå till val på ett sådant gemensamt program för alla socialdemokratiska och socialistiska partier i Europa. Då kanske EU-parlamentsvalet kan bli intressant. Idag tvivlar väljarna, klämda som de är mellan reflexmässiga nej-sägare och idealiserande EU- kramare, på att ett annat Europa är möjligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
