Retoriken kring Irans troliga kärnvapenprogram börjar låta ödesmättad. Barack Obama har skärpt sitt tonläge. Republikanska presidentkandidater (läs: Newt Gingrich) försöker vinna röster med bomber över Teheran som vallöfte. Och Benyamin Netanyahu hotar med israeliska flygangrepp. Det är ett otäckt spel. Snart närmar sig omslagspunkten där spelets dynamik kan slå ut förnuftets – och upprepa den olyckliga vägen mot Irak.
Det är dags att lägga ispaket på de mest upphetsade. Naturligtvis behöver omvärlden fördröja, och i bästa fall förhindra, Iran att bygga egen atombomb. Men bara med politiska medel. Att lönnmörda iranska ingenjörer är brottsligt. Att bomba möjliga anläggningar är vansinnigt.
För att dämpa tonläget kan man ställa två viktiga frågor, som motverkar den enkelriktade propaganda som nu pulserar ut från Tel Aviv, Teheran och Washington.
För det första: Var tog kraven på demokrati och mänskliga rättigheter vägen? Det absolut viktigaste måste vara stöd till Irans opposition. Varför frågar ingen om deras åsikt: Gynnas de verkligen av amerikansk-israeliska krigshot? Frågan om kärnvapen verkar suga allt syre från den om frihet. Ahmadinejad har fått läget precis dit han vill.
För det andra: Är en iransk atombomb verkligen det historiska hot mot mänskligheten som nu frammanas? Erfarenheterna av kärnvapen säger något annat. Iranska bomber innebär antagligen att Mellanöstern hamnar i samma terrorbalans som den mellan Indien och Pakistan. Den som först använder dem skriver både sin egen befolknings och sin egen makts dödsdom. Arbetet för kärnvapenfria zoner måste fortsätta. Men det finns ingen anledning att gripas av panik när Teheran gör sin första provsprängning.
Ett israeliskt eller amerikanskt angrepp är antagligen ett större hot mot Mellanöstern – och de förhoppningar den arabiska våren väckt – än en atombomb i Irans vapenlager.
Det finns nu en rad andra, lika viktiga och i några fall mer akuta frågor som trängs undan av USA:s fixering vid Irans möjliga kärnvapenprogram:
Hur ska omvärlden kunna stoppa dödandet i Syrien?
Hur kan man ge diskussionerna om interventioner – plikten att skydda civilbefolkningar – på andra villkor än de militaristiska en nystart?
Hur kan man reglera eller hindra användningen av drönare – ett helt nytt sätt att föra krig genom riktade utomrättsliga avrättningar – som nu prövas i stor skala i Pakistans och Afghanistans bergstrakter?
Hur kan demokrater i alla länder bäst underminera islamismens radikala och totalitära falanger?
Tänk om EU kunde förvåna sina medborgare med att försöka ändra dagordningen, stjäla det iranska kortet från Netanyahu och säga nej till krigshoten. Var det inte den rollen EU en gång drömde om att ha?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
