Viktigt att prata sina modersmål

fredagskrönika Våra modersmål nedvärderas hela tiden. Av oss själva och andra. Det faktum att vi kan så många språk borde vara en resurs. Men istället ses det som en börda. Därför har vi ett ännu större ansvar att rusta våra barn med de kunskaperna, skriver Tanvir Mansur.

Ronak Moaf Mirlashari växte upp i Husby. Hon hade en väldigt delad bild av sig själv. Hennes pappa är iranier, och hennes mamma baluch. Balucher är en minoritetsgrupp i Iran, Pakistan och Afghanistan. Och när familjen flyttade till Sollentuna, så började hon känna skam för sitt språkanvändande.

– Det nya området var väldig vitt, det blev en enorm kontrast att börja skolan där och känna att man är så annorlunda. Jag ville inte att folk skulle höra mina föräldrar prata, för att de har brytning. Jag hade inte tänkt på det i Husby, men efter att vi flyttade insåg jag: “oj, min pappa bryter”.

På en semesterresa till Sunny Beach i Bulgarien träffade hon en kille från Uppsala. Hon var 17 och skulle bara hänga med sina kompisar. Han var ute och festade med sina grabbar.

– När jag träffade Iman pratade vi bara engelska från början. Och sen insåg vi båda samtidigt, och sa “shit, är du iranier?!”.

Som tonåring hade Ronak nästan bestämt sig för att hon inte skulle gifta sig med en iranier. Men när hon fyllde 23 hade de varit tillsammans ett tag. Till slut gifte de sig. Och tyckte att det var häftigt att de delade samma kultur och traditioner.

– Vi hade varit tillsammans så länge, att när vi väl skaffade barn, så hade vi redan tagit de här diskussionerna. Vi ville att våra barn ska veta att hos oss pratar vi persiska. Att ge våra barn en känsla av stolthet över sina rötter.

Våra modersmål nedvärderas hela tiden. Av oss själva och andra. Det faktum att vi kan så många språk borde vara en resurs. Men istället ses det som en börda. Därför har vi ett ännu större ansvar att rusta våra barn med de kunskaperna.

Det blev viktigt när Ronak och Iman fick sin första son, Samuel.

Det är många av oss som önskar att vi hade lärt oss modersmålet ordentligt.

– När vi fick barn ändrades allt. Allt man pratade om innan blir på riktigt. Plötsligt får man en ny människa som man har totalt ansvar för. Vi avgör hur trygg han blir. Både identitet, och hur han ser på livet. Det är ett sjukt ansvar. Inte bara att han ska må bra, men också vilket arv han får.

Ronak vill inte att hennes barn ska känna samma rotlöshet som hon kände som liten. Nu är Samuel fyra år och är väldigt medveten om sin svenska och persiska identitet.

– När han hör persiska, så säger han “wow, de är iranier som oss!”. Han tittar på persiska barnprogram. Min pappa och hans fru hjälper honom, och sjunger persiska sånger. Vi har ett stort persiskt och baluchiskt community runt honom.

Det här är en del av processen att dekolonisera sig själv. Det vill säga, att inte se de västerländska språken som de centrala i världen. Vad händer annars med våra identiteter? Ju mindre kontakt vi har med våra föräldrars språk, musik, poesi, desto mer förlorar vi en stor del av oss själva. Att växa upp i ett mellanförskap är att inte känna sig hemma i Sverige eller i sina föräldrars hemländer. Varje gång jag besöker Bangladesh, så känner jag mig liten. Mitt ordförråd är ungefär på samma nivå som hos en sjuåring. Och min brytning gör att jag inte behandlas som alla andra i landet som jag trodde också skulle tillhöra mig. Samtidigt, så bor vi i Sverige. Vi måste ha svenska som huvudspråk på jobbet och för att prata med vänner med olika modersmål.

Ronak tycker inte att hennes språkkunskaper i baluchi är tillräckligt bra.

– Jag vet ju att jag är baluch, men språket är något underliggande som skulle göra min identitet komplett. Nu är det typ 80%.

Hon fortsätter:

–  Det är min stora sorg i livet. För min mamma gick ju bort. Vi har en baluchisk släkt som vi träffar väldigt ofta. För mig skulle det räcka med att kunna lite vardagligt språk. Särskilt när jag träffar mina baluchsläktingar.

Det är många av oss som önskar att vi hade lärt oss modersmålet ordentligt. Att vi hade varit mer uppmärksamma på hemspråkslektionerna i skolan. Att våra föräldrar hade varit mer noga med att prata med oss på sina språk. Men det är inte för sent. Nu, mer än någonsin, finns det möjlighet att lära sig på riktigt. Genom Youtube, appar och språkkompisar på internet. Och nu, till slut, har Ronaks kusin Keivan börjat skicka glosor på baluchiska. Snart är Ronak 100%.