Vilka är vi konsumenter att misstro H&M?

Klädindustrin, och särskilt H&M har haft hög etisk svansföring, men ställd inför verkligheten krackelerar bilden.

Tvärsäkerhet är svårt att bemöta. När Helena Helmersson, vd på H&M gruppen, svarade på kritik om H&M:s hållbarhetsarbete och klädåtervinning tar hon inga fångar. Hon kom inte till TV4 för att skaffa nya vänner. Att H&M gruppens fast fashion inte rimmar med planeten jordens begränsningar är otänkbart.

Någon gaslightar mig här, men vem?

Journalister på Aftonbladet har spårat kläder från H&M:s återvinning till en ökänd sophög i Benin. Där används eller återvinns inga vinterjackor, utan de bränns eller slängs tillsammans med miljontals andra plagg. Fenomenet håller på att skapa en miljökatastrof i många västafrikanska länder.

När blev det olagligt att lägga produktionen i Borås, så man kan hålla koll på riktigt?

Men inget plagg från H&M:s klädinsamling hamnar där, menar företaget. Trots att Aftonbladet kan spåra kläderna de själva lagt i återvinningen till området. Och trots att det finns vittnen från marknaderna i anslutning till soptipparna. Där packar västafrikaner upp europeiska kläder dagarna i ända och är trötta på att behöva köpa loss våra gamla t-shirts och på att överflödet av plagg har slagit ut inhemsk textilproduktion.

Men tydligen har det inte hänt. Och tur är väl det, med tanke på hur mycket H&M har cashat in på sitt hållbarhetsarbete.

Helmersson menar att kunderna måste lita på att fast fashion kan göras hållbart, om man köper från “seriösa aktörer”. Det betyder kanske “bra”, på kommunikatörssvenska.

H&M är tydligen en av få seriösa aktörer. Så köp en midsommarklänning för 99 kronor. Vilka är vi konsumenter att misstro H&M? Vi vågar ju inte ens ifrågasätta oss själva, trots att det nästan är intuitivt att kläder som är så billiga inte kan ha producerats på ett okej sätt.

Innan Stefan Löfven blev lobbyist arbetade han fackligt och tog initiativ till Global Deal. Företag kunde ansluta sig för att skapa förutsättningar för en rättvis globalisering. H&M hoppade på tåget. Löfven beskrev det som en “win-win-win”. När man tittar på en stor brinnande sopstad där fullt funktionella plagg förpestar haven känns orden märkliga.

I fast fashion-världen talar man om partners, som om produktionskedjorna består av jämställda företag som samarbetar på slät mark. Vad det egentligen handlar om är länk efter länk av underleverantörer. Det är kostnadseffektivt, ägarfamiljen ska ju inte svälta.

De stora klädföretagen kommer med krav och fina policys. När något läcker som går emot bilden refererar H&M till “problematik i de här länderna”. Men sen när blev det olagligt att lägga produktionen i Borås, så man kan hålla koll på riktigt?

Att attrahera fast fashion fabriker ses ofta som ett naturligt första steg för fattiga länder att industrialiseras. Men fast fashion är ett monster som blir allt svårare att försvara. I snitt bärs ett plagg sju gånger innan det slängs. Det är en vattenintensiv produktion som skapar saker vi inte behöver. Och så fort produktionen blir billigare någon annanstans flyttar man den.

Underleverantörerna hoppar säkert när H&M säger hoppa. Men finns det utrymme i affärsmodellen att be om mer pengar? Om en underleverantör vågar säga; om ni vill ha allt det där kommer det ju bli dyrare. Lyssnar klädföretagen då? När jag kollar på priset på plaggen undrar jag verkligen.

En nyproducerad klänning för 99kr har ett mycket högre pris egentligen. Det vågar jag säga med en viss tvärsäkerhet.