debatt Nästa år blir barnkonventionen lag. Samtidigt kommer resurserna till utbildningssektorn minska. Och de som drabbas hårdast är de som redan är marginaliserade, skriver förskolläraren Maria Hylberg.
Snart är det julavslutning. Sist sjöng barnen Lalehs låt ”Goliat” En låt om hopp och en framtidsvision där barnen ska erövra världen. Men vilka är barnen som representeras i sången om Goliat? Är det Ahmed som är hemmasittare? Är det Linn som får utbrott och som ingen vill vara kompis med? Är det Samuel som tar centralstimulerande läkemedel för att stabilisera sina dopaminnivåer vilket gör det möjligt att vara med i ett sammanhang? Vem får vara med och sjunga om Goliat – egentligen? Vilka barn har potential att ta över världen och bli mäktiga? Vilka barn kommer inte skada någon annan något mer… Vilka barn får ens möjlighet att formulera dessa tankar i ett ”vi”?
Nästa år blir barnkonventionen lag. Samtidigt kommer resurserna till utbildningssektorn minska. Tankesmedjan Balans visar att förskolan kommer drabbas mest. Skolan kommer ta en del av förskolans budget för att ekvationen ska gå ihop. Men vad är bäst? Var ska pengarna placeras för bästa avkastning? Nyligen påpekade forskaren Christian Eidevald att de som drabbas hårdast är de som redan är marginaliserade. Idag vet vi att dessa barn, oavsett etnicitet och socioekonomiskt bakgrund, är barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning syns oftast inte på utsidan. Det är heller inte en sjukdom som kan botas. Många barn kämpar dagligen med att passa in i normen. En anpassning som gör att de kraschar hemmavid eller gör det problematiskt i förskola och skola. För strukturen kräver att de måste eftersom resurserna inte räcker till. I en klass med 30 sjuåringar och en lärare är det svårt att hålla nere ljudnivån. Likväl som i en förskolegrupp med 20 fyraåringar i trånga lokaler. För ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär yttre stimuli såsom ljud och visuella intryck en ökad kognitiv belastning. Det leder till låsningar, aggressionsutbrott, rymningar och självskadebeteende.
Nästa år minskar budgeten ytterligare. Samma år som barnkonventionen görs till lag. Hur ekvationen ska gå ihop är upp till Goliat.
Barnen sjunger vidare: ”Men en dag ska vi härifrån”. Hur kan ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning ta sig därifrån? Jo, genom att bli hemmasittare. Genom att skärma av omvärldens krav vilket i längden leder till social exkludering och ökad risk för psykisk ohälsa. I barnkonventionens tjugotredje artikel står följande: ”Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv (…) och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället”. En hemmasittare är inte en aktiv deltagare i samhället. Ett barn som inte får extra stöd ges inte möjlighet att ”åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv” i dagens skolsystem.
De senaste åren har upprop från förskolepersonal, skolpersonal och forskare påtalat nedskärningarnas konsekvenser. För oss som arbetar med utbildning handlar det om att ges förutsättningar till att undervisa alla barn oavsett behov och förmåga. Men som det ser ut idag är det inte genomförbart. Och nästa år minskar budgeten ytterligare. Samma år som barnkonventionen görs till lag. Hur ekvationen ska gå ihop är upp till Goliat.
Men vem är Goliat? Goliat är politiken och ekonomin. Goliat är Stefan, Anna, Åsa, Magdalena, Isabella och alla ni andra beslutshavare. Antingen kan ni fortsätta nynna med i melodin eller börja reflektera över konsekvenserna för nästa års skolbudget. Konsekvenserna för de barn som varken kan, orkar eller har möjlighet att slåss mot Goliat.
Maria Hylberg
Förskollärare
Förälder till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
