Årets Nobelpris i ekonomi gick till den ledande ekonomhistorikern Claudia Goldin, för att hon ”förbättrat vår förståelse av kvinnors arbetsmarknadsutfall”. Det är ett utmärkt val av pristagare, men det skaver när missvisande slutsatser dras av hennes forskning, skriver German Bender.
”Feministerna har haft fel om kvinnors löner.” Rubriken på Anna Björklunds krönika i Aftonbladet är onekligen intresseväckande. Kan det stämma?
Svaret är förstås nej, jag återkommer till det.
Ämnet är årets ekonomipristagare, Harvard-professorn Claudia Goldin, vars forskning har bidragit till viktig kunskap om hur arbetsmarknaden förändrats de senaste hundra åren. Till exempel vad som driver kvinnors ökade deltagande i arbetslivet och vilka effekter det ger, såsom ojämställda löner och könsskillnader i arbetsvillkor.
Priset är enormt välförtjänt, det är inte tu tal om den saken.
Att män gynnas på kvinnors bekostnad är förstås fel och ska bekämpas, oavsett yrke eller inkomst
Men när Björklund i Aftonbladet lika svepande som felaktigt påstår att ”det mesta som vi hört sägas i ämnet de senaste åren varit fel”, gör hon både Goldin och jämställdheten en otjänst.
En annan skarvning, om än inte lika hårresande som Björklunds, gör den vanligtvis pålästa Katrine Kielos-Marçal i en DN-krönika, där hon konstaterar:
”Att gifta sig med en man som har ett ’girigt jobb’ är den nya kvinnofällan – enligt årets Nobelpristagare i ekonomi.”
Begreppet ”giriga jobb” populariserades av Claudia Goldin i boken ”Career and Family: Women’s Century-Long Journey toward Equity”. Det handlar om högavlönade jobb som kräver långa, oflexibla arbetstider. I den typen av jobb missgynnas kvinnor, eftersom de mer sällan än män accepterar att arbeta extremt många timmar och vara tillgängliga mer eller mindre dygnet runt, vilket leder till stora löneskillnader mellan de allra högst avlönade kvinnorna och männen. Löneskillnader i toppen, alltså.
Att män gynnas på kvinnors bekostnad är förstås fel och ska bekämpas, oavsett yrke eller inkomst. Men, som Claudia Goldin själv säger i en intervju: ”Det kanske är svårt att gråta för deras skull.”
Att därtill hävda att löneskillnaderna bland högavlönade med ”giriga jobb” skulle vara en kvinnofälla eller innebära att ”feministerna har fel”, är att föra fokus bort från de verkliga jämställdhetsproblemen.
I sin iver att hitta en spännande vinkel stirrar sig Björklund och Kielos-Marçal och blinda på träden (enstaka forskningsresultat, ofta på amerikanska data) och missar därmed skogen (den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige).
Låt oss titta på siffrorna.
Kvinnor är kraftigt överrepresenterade i lågavlönade jobb. Sex av tio personer med mindre än 25 000 kronor i månadslön är kvinnor. Dessutom har kvinnodominerade arbetaryrken, alltså jobb som inte betraktas som ”giriga”, påtagligt lägre löner än manligt dominerade.
Men gapet är förstås ännu större om man jämför arbetare med tjänstemän. År 2021 tjänade kvinnor i arbetaryrken i genomsnitt 23 210 kronor i månaden (räknat på den faktiska arbetstiden). Bland manliga tjänstemän var den faktiska snittlönen 46 560 kronor för män. Dubbelt så hög.
Det ska sägas att lönegapet mellan kvinnor och män har krympt. Och pikant nog har det krympt betydligt mer bland tjänstemän än bland arbetare, klart mest i de högsta löneskikten där de ”giriga” jobben finns. Bland de fem procent av löntagarna som tjänar mest är löneskillnaden mellan kvinnor och män drygt 15 procent (för 20 år sedan var den 35 procent). Förklaringen är till stor del att andelen kvinnor i högavlönade yrken ökat, vilket också har bidragit till att lönespridningen bland kvinnor i olika yrken har ökat.
Men lön är inte allt. En viktig förklaring till att högavlönade kvinnor ratar ”giriga jobb” sägs vara att arbetsvillkoren är extremt krävande. Hur ser det då ut för lågavlönade kvinnor?
Trots att de generellt tar ett större ansvar än män för barn och hushåll, och därmed är i större behov av en stabil och pålitlig försörjning, har lågavlönade kvinnor betydligt sämre anställningstrygghet. Hela 24 procent av kvinnorna och 15 procent av männen i arbetaryrken har tidsbegränsade anställningar. Bland kvinnor och män i tjänstemannayrken är andelarna 9 och 7 procent.
Kvinnor arbetar också ofrivillig deltid i betydligt större utsträckning än män. Drygt fyra av tio kvinnor i arbetaryrken arbetar deltid, en dubbelt så hög andel som bland kvinnor i tjänstemannayrken, dit de ”giriga jobben” räknas. Endast 14 procent av männen i arbetaryrken arbetar deltid och 8 procent av männen i tjänstemannayrken.
”Giriga jobb” sägs också begränsa högavlönade kvinnors frihet att leva som de vill, till exempel ägna tid åt sina barn, vänner och fritidsintressen. Men jobb kan vara ”giriga” på olika sätt. Åtta av tio kvinnor i tjänstemannayrken har möjlighet att inom vissa gränser påverka sina arbetstider, men mindre än fyra av tio arbetarkvinnor har samma frihet. Kvinnor i arbetaryrken har också betydligt mindre möjlighet att ta pauser under arbetsdagen, i synnerhet vid tidpunkter som de själva väljer.
För lågavlönade deltidsanställda arbetarkvinnor präglas ofta vardagen av kampen för att betala räkningarna, en ständig oro för jobbsäkerhet och ofta usla arbetsvillkor. Förutom att det är oanständigt och djupt orättvist, begränsar det den sociala och geografiska rörligheten, leder till sämre hälsoutfall och kräver ibland offentligt stöd för att komplettera inkomsten.
Till skillnad från löneklyftorna i ”giriga jobb”, som påverkar en betydligt mindre del av arbetskraften, har löneskillnaderna i lågavlönade branscher som vård och omsorg en omfattande samhällelig påverkan eftersom de innebär att löntagarna (oftast kvinnor) helt enkelt inte har råd med sina och sina familjers grundläggande behov.
Jobb kan kort och gott vara ”giriga” på olika sätt. De jobb som arbetarkvinnor har lägger ”girigt” beslag på deras hälsa, deras självständighet och deras livskvalitet.
Återigen, löneskillnaderna mellan högavlönade kvinnor och män i ”giriga jobb” är inte oviktiga. De bör uppmärksammas och de bör motverkas. Men de bör samtidigt inte framställas som något de inte är; en ”ny kvinnofälla” eller ett belägg för att ”feminismen har fel om kvinnors löner”.
Så nästa gång någon pratar om ”giriga jobb” föreslår jag en enkel motfråga: vad ska vi kalla de kvinnodominerade arbetarjobben – ”generösa”?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
