Tystnaden kring Sverigedemokraternas förslag om »repatriering« för grupper av invandrare säger mer om SD:s skrämmande makt över samtalet än om frågans relevans.
Tidigare i år, när Jimmie Åkesson intervjuades i samband med Sverigedemokraternas framtidskonferens, förklarade han att det skiftande klimatet öppnat nya ytor i politiken. Nu fanns en chans att skärpa tonläget ytterligare. Partiet hade redan »en nollvision för asylmottagande« och kunde i stället »tvinga fram de andra partierna« när det gäller krav på återvandring för grupper av människor, förklarade Åkesson.
Det anmärkningsvärda är inte att förslaget är nytt. Så sent som 1999 stod det i SD:s partiprogram att alla som kommit till Sverige efter 1970 ska »repatrieras«.
Det som förvånar är i stället att partiet numera är så rumsrent – tidigare brännmärkt retorik har letat sig in i politikens mitt – att Åkesson kan lyfta förslaget. Glidningen i debatten har gett bränsle åt en nationalistisk offensiv.
SD tycks övertygade om att det är rätt strategi att kräva utvisningar. Häromdagen diskuterade partiet gemensamma strategier när det gäller just repatriering med systerpartiet Dansk Folkeparti. Självförtroendet är på topp.
Kravet på återvandring har, trots viktiga röster, inte väckt någon större debatt. Det är skrämmande.
Sverigedemokraternas deportationspolitik skulle gå emot internationell lag, riva upp medborgarskapet och kräva grundlagsändringar.
Att ett riksdagsparti vill utvisa människor som inte är lojala med en viss tolkning av »svenskheten« och därmed »upphör att vara en del av nationen« är extremt. Det gäller både flyktingar och befintliga medborgare.
Politiken skulle stå i direkt strid med internationell rätt, enligt artikel 33 i 1951 års flyktingkonvention. Den så kallade non-refoulement-principen ska skydda flyktingar mot utvisning »när deras liv eller frihet är i fara«.
När det gäller befintliga medborgare skulle medborgarskapet, ett av byggblocken i rättsstaten, i praktiken upphävas. I strid med grundlagen: »Ingen svensk medborgare får landsförvisas« (Regeringsformen, andra kapitlet, sjunde paragrafen). Och: »Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt medborgarskap.«
Sverigedemokraternas deportationspolitik skulle med andra ord gå emot internationell lag, riva upp medborgarskapet och kräva grundlagsändringar.
Frågans omfattning och ödesdigra konsekvenser tål med andra ord granskning och diskussion. Tystnaden vittnar mer om SD:s skrämmande makt över samtalet, partiet som det nya normala, än om frågans relevans.
All förändring börjar med motstånd. I fallet SD handlar det inte om nivån på skatten, är ingen filosofisk övning i liberal eller socialistisk samhällssyn. Det handlar i stället om att gå i opposition mot det människofientliga.
För det hotar våra vänner, våra grannar, våra kollegor. Oavsett om de bor längs spruckna loftgångar i storstadsregionerna eller i mexitegelvillor i landets bruksbälten. Fascismens yttersta konsekvens är ett samhälle där varje gräns fungerar som stridslinje, ett bräckjärn mot mänskliga band och gemenskap. Det monstruösa fantasibygget saknar mellanläge.
Just därför måste vi ställa partiet till svars, frågan måste ställas gång på gång: vilka vill Jimmie Åkesson deportera?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
