Klass och kön styr fortfarande rätten att kunna leva på sin lön. Vad är det för luftslott Liberalerna bygger när de inte erkänner att den regering de medverkar i motarbetar både jämställdhet och jämlikhet?

Jämlik jämställdhet, är att kunna leva på sin lön, ha bra villkor i arbetslivet och kombinera jobb och familj, oberoende av ekonomisk eller social bakgrund och oavsett om du har ett arbetar- eller tjänstemannayrke.

Det borde inte vara svårt att skriva under på LO:s definition av begreppet facklig feminism. Men deras jämställdhetsbarometer för 2023, som presenterades igår visar fortsatt stora klass- och könsklyftor.

  • Kvinnor i arbetaryrken har otryggast anställningar. Även om kollektivavtal i offentlig sektor om rätt till heltid, liksom rätten inskriven i nya LAS förbättrat läget har bara 48 procent av arbetarkvinnorna tillsvidareanställning på heltid. Huvudskälet är att heltidsjobb inte erbjuds på hela arbetsmarknaden. Ofrivillig deltid ger tusentals kronor i lägre inkomst och spiller även över på familjelivet, där de bär den tyngsta bördan. Eftersom arbetstiderna ofta är på obekväm tid saknas barnomsorg. Endast 0,5 procent av alla barn har barnomsorg utanför kontorstid.
  • Kvinnor i arbetaryrken tjänar minst. Arbetarkvinnors faktiska månadsinkomst, dvs den tid de får arbeta, är före skatt 23 210 kronor. Mer än 5000 lägre än arbetarmäns. Kvinnliga tjänstemän har i genomsnitt 61 procent högre faktisk månadslön än arbetarkvinnor och män i tjänstemannayrken tjänar mer än dubbelt så mycket.
  • Möjligheterna att pausa, flexa och styra arbetstakt och arbetstid är små. Tre av fem arbetarkvinnor och nästan lika många arbetarmän kan inte påverka sin arbetstid, vilket är det normala för tjänstemän oavsett kön. Nästan var tredje arbetarkvinna kan inte ens ta korta pauser under arbetsdagen. Inflytandet över arbetstiden har minskat och detaljstyrningen ökat för både arbetarkvinnor och män.
  • Hemarbetet har skapat en enorm, ny klyfta. Karensavdraget gör att flest arbetarkvinnor går till jobbet fast de är sjuka, eftersom de inte har möjlighet att jobba hemifrån, inte har råd att mista inkomsten och inte vill svika kollegerna. De har dessutom sämst tillgång till företagshälsovård trots att de har störst risk att bli sjuka av jobbet. Denna hårda verklighet gäller för övrigt inte bara arbetarkvinnor, utan många kvinnor i lägre tjänstemannabefattningar.

Kostnaderna för åtstramad välfärd pressar både föräldrar och anhöriga, konstaterar LO-utredaren Ulrika Lorenzi, som presenterade rapporten med ett antal krav:

Stifta lag om rätt till barnomsorg på obekväma tider,

Avskaffa karensavdraget, liksom det ojämlikt fördelande Rut-bidraget.

Förstärk resurserna till äldreomsorgen

Regeringens Martin Andreasson, statssekreterare hos jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) tackade artigt för intressanta fakta, lovade att fördjupa sig i desamma, och att jämställdhet är en “ledstjärna för regeringen”.

Men på punkt efter punkt har den tvärtom visat att den varken har respekt för parterna eller arbetslinjen. Istället har den “tagit bort varje skrivning om utrikesfödda kvinnor i uppdraget till Arbetsförmedlingen, är på väg att schabbla bort parternas stora satsning på Etableringsjobb och dragit ner 1,5 miljarder till arbetsmarknadspolitiken”.

Som S-kvinnors ordförande och tidigare socialförsäkringsminister Annika Strandhäll påpekade vid presentationen.

Helt säkert är att offentliga transfereringar och offentliga tjänster är till gagn främst för kvinnor. Ändå har regeringen satt regioner och kommuner på svältkur, med effekter för skola, vård och omsorg vi ännu inte kan föreställa oss.

Regioner, däribland Stockholm varnar för att den uteblivna kompensationen för inflationen motsvarar nedläggning av ett storsjukhus.

Hur kan Liberalerna, med sin historiska jämställdhetsprofil försvara en sådan politik?

 

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena