Vill alliansen regera ihop längre?

Sprickorna i det borgerliga bygget blir tydligare för var dag som går. Varför ställs de inte mer till svars över denna splittring och regeringströtthet?

Per Albin Hansson brukar tillskrivas uttalandet om att det blir en för liten gemensam pinne för de borgerliga att sitta på, om det enda de är överens om är att de tycker illa om Socialdemokraterna. Redan då, på 1930- och 40-talet var de borgerliga inte särskilt sams i sak.

Det är de inte i dag heller. Ändå har statsminister Fredrik Reinfeldt har kunnat hanka sig fram i snart åtta år utan stora konvulsioner inför öppen ridå.

Samtidigt har vi fått blockpolitikens fördumning, för att citera en sentida socialdemokratisk partiledare. Till fördumningen hör en politisk journalistik som sällan förmår beskriva de dramatiska förändringar som har skett under alliansens åtta år vid makten. De rödgröna partierna får nöja sig med frågor typ ”går det verkligen för er att regera ihop, när ni står så långt från varandra?”

Men partier som verkligen vill regera ihop, brukar ju kunna jämka sig samman, lappa och laga. Det är det som är själva politikens kärna. Om Reinfeldt hyggligt klarat av det, borde det inte vara svårare för Stefan Löfven.

Den stora frågan just nu är egentligen en annan: Vill alliansen regera ihop längre? Sprickorna i det borgerliga bygget blir tydligare för var dag som går jämfört med 2006, då alla var i ett lyckorus över att få trängas på samma pinne.

Men 2006 var de tre mindre partierna fortfarande tillsammans lika stora som Moderaterna. Nu har de krympt till knattepartier. Visserligen kan den trötta jätten och hans knattar säkert skriva ihop sig om några allmänt hållna formuleringar i ett valmanifest. Men samtidigt är behovet just nu skriande av att var och en profilerar sig.

Kristdemokraterna hoppas vinna väljare på sänkt skatt för pensionärer, men det vill inte de andra. Centern kräver privata arbetsförmedlingar, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och förbud för uranbrytning, något som hela alliansen inte ställer upp på.

Jan Björklunds faxmaskin går varm av utspel om betyg i ordning, att höja taket i sjukförsäkringen, att vi får en tredje pappamånad och blir medlemmar av Nato. Men det vill inte de andra.

Moderaterna och Folkpartiet är ensamma om att vilja ha bort riskkapitalister i välfärden. Kristdemokraterna vägrar surrogatmödraskap och assisterad befruktning för ensamstående, som regeringskollegorna kan tänka sig.

Moderaterna är emot att rubba LAS, införa marknadshyror och motsätter sig en höjning av taket i a-kassan, förslag som knattepartierna har på sina önskelistor.

Kan de verkligen tillsammans klara fyra år till? Man undrar varför de så sällan får några frågor om hur på en gång splittrade och regeringströtta de är.

Kan det bero på att medarbetarna på radio och tv har insett att det inte blir någon fortsatt alliansregering? I så fall får Gunnar Axén (M) snart köpa en ny tv och slänga ut den en gång till.