Idrottspolitik I en uppmärksammad intervju i Expressen öppnade Liberalernas partiledare Johan Pehrson för möjligheten att se över Riksidrottsförbundets stadga om att 51 procent av medlemmarna ska äga rösträtten i en idrottsklubb. Stadgan, som lagt grunden för den svenska föreningsidrotten, innebär att varken en privatperson eller ett företag ska kunna köpa upp en idrottsklubb. Kritiken har inte låtit inte vänta på sig och Pehrsson har nu backat från uttalandet, men frågan är vad idrottsrörelsen står inför med den nya regeringen? Det skriver Lawen Redar (S) och Azadeh Rojhan (S).
Vi var många som reagerade på den totala frånvaron av idrottspolitik i Tidöavtalet. Överenskommelsen mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna nämner inget om det akuta behovet av nya idrottsanläggningar, återstartsstöd efter pandemin eller riktade insatser för att stärka barn och ungas fysiska hälsa. Pandemins inverkan på idrottsrörelsen och folkhälsan är omfattande. Allt fler unga är stillasittande och har lämnat ett aktivt medlemskap i någon idrottsförening. Återstarten kräver betydande satsningar för att få fler ideellt föreningsaktiva ledare, tränare, domare och styrelsemedlemmar att hålla verksamheterna och rörelsen igång.
Att adressera 51-procentsregeln handlar i grunden om att frångå tanken om idrott som främst medlemsdrivet.
Utöver detta framgår inget i Tidöavtalet om det utlovade vallöftet om 250 miljoner kronor årligen till idrottsrörelsen för att motverka segregation och främja integration. Efter den nytillträdda regeringens redogörelse av elpriskompensationen vet vi inte heller vilket stöd de idrottsföreningar som själva äger eller sköter driften av en idrottsanläggning, kan vänta sig. Vi befarar därför att hela idrottsrörelsen står inför en tuff vinter om återstartsstöd, elkompensation och motsvarande satsningar uteblir.
Vad vi däremot vet är att regeringen ska inleda ett projekt ”… för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn”. Punkten framgår av Tidöavtalet (sid. 62). Vi socialdemokrater har tolkat detta som en välvillig insats för att analysera elitidrottens förutsättningar och behov. Vad vi nu kan konstatera, efter den uppmärksammade Expressenintervjun, är att Liberalerna gått med på att driva en idrottspolitik långt från folkrörelse- och medlemsperspektivet på initiativ av Sverigedemokraterna.
Den svenska folkrörelsedrivna idrotten baseras på idén att den ska vara självständig och självstyrande. Det är medlemskapet som ska ligga till grund för föreningsmodellen. Arbetet sker i idrottsklubbar och föreningar med Riksidrottsförbundet som den samlade organisationen och stämman som dess högst beslutande organ. Därför är det enbart idrottsrörelsens medlemmar som kan ändra i dess stadgar och något som politiken ska hålla sig ifrån.
Det Pehrsson gett uttryck för är dels att frångå modellen för beslutsfattande inom idrotten. Det är därför inte förvånande att Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson uttryckt svindlande kritik mot Pehrssons uttalande och likställt det med ett ”auktoritärt ledarskap” från politiskt håll. Men Pehrsson ger också uttryck för att vilja frångå idrottsrörelsens och medlemskapets värde och tyngd, framför enskilda privata kapitalägare. Att adressera 51-procentsregeln handlar i grunden om att frångå tanken om idrott som främst medlemsdrivet.
Vill Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna på riktigt göra satsningar på svensk elitidrott kan man börja med att höja elitidrottens resurser eller stötta Riksidrottsförbundet, Sveriges Olympiska Kommitté och Sveriges Paralympiska Kommittés idrottsövergripande elitidrottsprogram. Centrum för idrottsforsknings rapport om elitidrottssystemet handlar främst om tillgången till fler långsiktiga stipendier, universitet och högskolor som måste ge fler möjligheter att kunna kombinera studier med elitidrottssatsning, samt CSN som bör få nya direktiv för att en lovande talang ska kunna få studiebidrag parallellt med elitidrottssatsningen.
Sammanfattningsvis finns det många åtgärder att vidta för den som vill satsa på unga idrottstalanger, men att från politiskt håll ändra i Riksidrottförbundets stagar är något helt annat. Det är en anpassning efter sverigedemokratisk kultur- och idrottspolitik. Det lär Pehrson nu ha insett.
Lawen Redar (S) kulturpolitisk talesperson
Azadeh Rojhan (S) ledamot kulturutskottet med ansvar för idrottsfrågor
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
