Vilse i den borgerliga pannkakan

Ledare Det ser inte ljust ut för Moderaterna, som försöker manövrera en liberal och en konservativ opinion på en och samma gång. Och nu är uppförsbacken brant. 

För varje dag och opinionsundersökning som kommer och går mörknar himlen för Moderaterna. Humöret kan inte vara på topp i den moderata partiledningen så här i början av valåret 2022.
Detta är inte en direkt överraskande politisk nyhet. Partiet trampar vatten på ungefär samma väljarstöd som i förra valet. När Kristdemokraterna och sedan Moderaterna öppnade för samarbete med Sverigedemokraterna hoppades säkert Ulf Kristersson på att ändra på allt detta.
Men det nya högerblocket har inte lyft i opinionen.
Sedan blev Magdalena Andersson partiledare och efter viss turbulens även statsminister, den första kvinnan på den posten, lagom till det demokratiska hundraårsjubileet. Helgens Sifo i Svenska Dagbladet var bara ytterligare en bekräftelse på åt vilket håll opinionsvindarna blåser. Socialdemokraternas stöd ökar.
En svala gör ingen sommar. Och en Sifo avgör inte valet. Men en sak är säker: Moderaternas uppförsbacke är brant.

Novus senaste undersökning var än mer alarmerande. Inte i första hand för att Sverigedemokraterna var större än Moderaterna. I andra mätningar är Moderaterna fortfarande andra största parti. Nej, det var snarare läget i Stockholm som borde framkalla krisfrossa i Ulf Kristerssons stab. Det politiska skiftet i Stockholm har i och för sig pågått ett tag. Storstäderna i allmänhet och Stockholm i synnerhet var länge ett problem för Socialdemokraterna, som där hade ett långsamt minskande väljarstöd. Men under senare tid och val har stödet för Socialdemokraterna stabiliserats och till och med ökat något. Vänsterpartiet har alltid varit starkt i Stockholms kommun men svagare i Stockholms län.
Den senaste Novus-undersökningen visar att särskilt Vänsterpartiet men även Socialdemokraterna nu ökar sitt väljarstöd rejält. Medan Allianspartierna och Miljöpartiet som styr såväl i Stockholms kommun som i Region Stockholm alla tappar väljare. Om Novus-undersökningen skulle bli valresultat kommer Stockholm att målas rött.
När Fredrik Reinfeldt besegrade Göran Persson 2006 var väljarstödet i Stockholmsregionen helt avgörande. Scenförändringen är inte överraskande. I de flesta jämförbara länder röstar storstäderna vänster och progressivt medan mindre städer och samhällen lutar åt höger och det konservativa hållet. Alltså: ännu fler dåliga nyheter för Ulf Kristersson.

Snabba politiska skiften inger inte alltid förtroende utan ses ofta som ett uttryck för hållningslöshet. Eller bara som ett tecken på att kompassen snurrar.

Vad beror allt detta på? Förklaringarna är förmodligen komplexa och sammansatta. Sverigedemokraterna har kapat åt sig ett betydande väljarstöd, men är också det parti flest väljare tycker illa om. Och i Stockholm är det många som ogillar Jimmie Åkessons stil och politik.
Moderaternas öppna dörr till Sverigedemokraterna har inte heller lett till några märkbara moderata inbrytningar på andra håll. Fredrik Reinfeldts politiska projekt var att släppa högerkanten och bekämpa Sverigedemokraterna som en helt vägledande princip. Nu försöker Ulf Kristersson täppa till läckorna på högerkanten samtidigt som han släppt ut Jimmie Åkesson ur utvisningsbåset. Det har inte gått så bra, för snabba politiska skiften inger inte alltid förtroende utan ses ofta som ett uttryck för hållningslöshet. Eller bara som ett tecken på att kompassen snurrar.
Det har (om sanningen ska fram) blivit svårare för alla partier att hålla samman breda väljarkoalitioner, eller som i Moderaternas fall balansera mellan liberalism och konservatism. Även andra ”catch all”-partier har det besvärligt. Det gäller också Socialdemokraterna, som plågas av en ökad spänning mellan ”mjuka” och ”hårda” tag.

Många av de gamla moderaterna, som exempelvis Lars Tobisson, längtar tillbaka till den ”gammaldags” vänster-högerskalan och klassiska borgerliga förslag om minskad offentlig sektor och sänkta skatter. Flyktingpolitiken är här ett mindre problem, bara det går att ”uppfostra” Sverigedemokraterna i ett moderat ekonomiskt ”förnuft”. Men Ulf Kristersson själv har använt sig av högerpopulistiska uttryck, som att regeringen ”mixtrar med demokratin”. För att inte tala om att fiska i alla grumliga vatten som underblåser rädslan för ”dom andra”.

Nej, Moderaterna sneglar inte längre på det arv Fredrik Reinfeldt lämnade efter sig. Snarare hoppas borgerliga opinionsbildare nu på att återta gamla moderata positioner från tiden före de nya moderaterna. Det är värt att notera att Timbrochefen Karin Svanborg-Sjövall, snarast en tydlig liberal SD-kritiker med rötter i Liberalerna, precis värvats till Ulf Kristerssons stab. Den nuvarande Timbrochefen Benjamin Dousa argumenterar för att återuppta och utveckla kontakterna med Liberalerna. Och i Timbros nättidning Smedjan skriver Andreas Johansson Heinö att ”Moderaterna saknar Carl Bildts självförtroende”.

Men förmodligen handlar Moderaternas dilemma inte bara om att Sverigedemokraterna är en problematisk allierad i många väljares ögon. Utan också om att den ideologiska glöden i det marknadsliberala projektet sedan länge har falnat. Verkligheten är storstilade ideologiska idéers värsta fiende. Förskolan Pysslingen hade uppenbarligen en attraktionskraft på sin tid. Men att förknippas med Internationella Engelska Skolan vinner nog inte så många väljare, inte ens i tidigare så moderata Stockholm.
Enligt Novus rankar väljarna sjukvården som den viktigaste politiska frågan. Moderaternas finansborgarråd i Region Stockholm försöker allt mindre framgångsrikt försvara sitt vårdpolitiska arv.

Det ser kort sagt dystert ut för Ulf Kristersson. Har han gått vilse i den borgerliga pannkakan? Eller hoppar han bara fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan de gamla och nya moderata hötapparna?