Den förre statsministern Göran Persson förklarade i P1-Morgon i går att Sverige bör ansluta sig till eurozonens nya stabilitetspakt. Tidigare har han pläderat för samma uppfattning i en intervju på debattsajten Newsmill. Men hans argumentation är vilseledande och undermålig i åtminstone tre avseenden:
1. EU gör bara som Sverige redan gjort, anser Persson. Men den nya stabilitetspaktens krav på max 0,5 procent av BNP i strukturellt budgetunderskott, som ska kontrolleras varje år, är mycket hårdare åtstramningspolitik än de svenska budgetreglerna. I Sverige har vi kravet på ett överskott över en konjunkturcykel, som kan vara under, säg sju år. Det betyder att vi kan göra investeringar och större satsningar, som den rigida EU-pakten omöjliggör.
2. Vi ska gå med i pakten för att hjälpa euron, säger Persson och det är ju en behjärtansvärd tanke. Men hjälper pakten verkligen euron att överleva? Om 24 av 27 EU-länder samtidigt stramar åt sina budgetar betyder det att man skapar en gemensam recession. Och vilken hjälp för euron skulle Sveriges deltagande i en felaktig politik vara?
3. Vi skulle få inflytande, påstår Persson. Men en första förutsättning för att kunna påverka är antagligen att vi går med i euron. Det visar Nicolas Sarkozys avhyvling av den nya danska statsministern Helle Thorning-Schmidt vid det senaste toppmötet. Han sa att han vägrade lyssna på henne just för att Danmark inte är med i euron.
Beslutsfattandet i EU är också mycket mer centraliserat i dag, jämfört med på den tiden Persson själv satt med i ministerrådet. Även fullvärdiga medlemmar av euron känner av detta. Finland och Nederländerna är bekymrade över att de hela tiden föreläggs färdiga beslut som det tysk-franska radarparet Merkozy redan fattat.
Den tidigare statsministern sa i sitt sommartal i Björkvik 1996 att frågan om euron inte handlade så mycket om ekonomi, utan framförallt gällde den demokratiska dimensionen: ”Vilket Europa får vi? Vem tar besluten? Hur långt bort ligger dom?”
Högaktuella frågor också i dag för de skuldtyngda euroländerna. Fast den överstatlighet Persson bekämpade på 90-talet bejakar han i dag. Nu ska ingen som ändrar uppfattning klandras för det, tvärtom. Och överstatliga beslut behöver inte vara fel, om de leder rätt. Men om de riskerar att leda till en europeisk ekonomisk depression och demokratin hänger i en allt skörare tråd?
Detaljerna i den nya stabilitetspakten kan naturligtvis under resans gång att komma att ändras i en mindre destruktiv riktning. Men Perssons argument framstår också i ett sådant läge som ihåliga och vilseledande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
