Det är inte lätt att vara politisk meteorolog, men det känns som att vinden nu definitivt har vänt. Överallt ser vi revolter mot att de alltför hårda budgetnedskärningarna i Europa.
François Hollande kan vinna det franska presidentvalet på söndag på att han vill komplettera europaktens ensidiga sparkrav med en tillväxt- och jobbpakt.
På söndag går även Grekland till parlamentsval, som ser ut att kunna ge en brakseger för de vänsterpartier som har motsatt de senaste två årens nedskärningar. Men segrarna är för inbördes osams för att bilda regering.
Nej-sidan i den irländska folkomröstningen om europakten senare i månaden knappar nu in på ja-sidan. Det kan mycket väl sluta i ett protestval mot den ekonomiska tvångströjan även där.
Bara i Spanien ökade arbetslösheten med 367 000 personer under årets tre första månader. Både man och hustru saknar jobb i 1,7 miljoner spanska hushåll. Europa finns i en recession.
Därför talar nästan alla, utom den tyska förbundskanslern Angela Merkel, om behovet av ekonomisk tillväxt.
ECB-chefen Mario Draghi vill ha en tillväxtpakt vid sidan av europakten. Kreditvärderingsinstituten efterlyser ekonomiska stimulanser. IMF tycker att Europas svältkur är för hård. Utan tillväxt fördjupas krisen, varnar Italiens premiärminister Mario Monti.
Frågan är bara vad man menar med ”tillväxt”. Högern dribblar runt med liberala strukturreformer, typ mer flexibla arbetsmarknadslagar i Spanien och Italien. Sådana förändringar är nödvändiga, men ingen ska inbilla sig att det ger nya jobb nu. Vänstern brukar med tillväxt mena insatser som ökar efterfrågan, och därmed snabbt kan sätta fart på hjulen. Finns det då utrymme för att låna sig till en ökad efterfrågan?
Tveksamt. Statsskulderna för eurozonen ligger sammantaget på 87 procent av BNP, högt över de hårda regler som EU har satt. Men jämfört med USA, Storbritannien och Japan, som trots större skulder åtnjuter anständiga kreditbetyg, är eurozonens lånebörda klart hanterbar.
Medan politikerna gnabbas om vad man menar med tillväxt, kan det ironiskt nog vara lönerörelsen i Tyskland som kan ge skjuts åt den europeiska efterfrågan.
De tyska reallönerna har under 2000-talet legat stilla eller sjunkit något. Tyskland har därmed ett betydande eget ansvar för de ekonomiska obalanserna gentemot södra Europa. Tjänstefacket höjde nyligen sina löner med 6,3 procent. I veckan inledde IG Metall småstrejker för löneökningar på 6,5 procent.
Om löntagarna i Europas största ekonomi får stora lönelyft, ökar de tyska hushållens efterfrågan.
Det kan faktiskt bli ett litet lyft för resten av Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
