Vinner Magdalenas klarspråk SD-männen?

Ledare En statsminister som inte skönmålar, utan visar att hon både ser och vill göra något åt väljarnas viktigaste frågor har betydligt större chanser att vinna väljare från SD. Men att enbart prata om besvikna LO-män leder fel.

Partiordförande Magdalena Andersson (S) gör en betydelsefull markering i en intervju med Patrik Lundberg i DN (12 juni 2022) när hon konstaterar att Socialdemokraterna »varit för dåliga på problemformulering, att säga hur det är.«

Hon tar där vidare den samhällskritik som hon formulerat i olika sammanhang sedan hon valdes till S-ordförande och statsminister:

• Klyftorna är för stora, arbetslivets liberalisering har gått för långt, med en arbetslivskriminalitet som främst drabbar anställda i LO-yrken.
• Hon konstaterar att »världens mest generösa arbetskraftsinvandring« påverkat både löner och villkor, vanligen neråt.
• Och påpekar med rätta att detta, liksom andra politiska beslut av Reinfeldts alliansregering framförallt gynnat människor med höga inkomster, som »dragit iväg på ett sätt som är helt orimligt.«

Utvecklingen måste brytas. »När arbetarklass och medelklass tillsammans kan vara med och driva politiska förslag, då blir det bra för väldigt breda grupper.«

Rådande majoritetsförhållanden har inte direkt gynnat socialdemokratiska förslag i riksdagen. Snarare tvärtom. Ändå har valvindarna hittills varit gynnsamma efter att hon tillträdde. SCB:s partisympatiundersökning från maj visade en ökning med 4,2 procentenheter till 33,3 procent bara sen förra mätningen, medan SD och M backar. Men det gör även samarbetspartierna MP, C och V.

Och även om S vinner väljare från nästan alla partier, så strömmar inget över från SD där många av kärnväljarna finns.

Men SD är inte ett arbetarproblem. I första hand handlar partival till höger eller vänster om kön visar valforskare från Göteborgs universitet. Kvinnor och män har sedan valet 1985 gått olika vägar.

Att enbart prata om »besvikna LO-män« leder fel.

SD:s väljare arbetar i varuproduktion, byggande, transport samt jord- och skogsbruk. I gruppen arbetare är de i senaste SCB-mätningen 33 procent, bland tjänstemän på mellannivå 21 procent. Och framförallt är de män.
Om man redovisar efter yrken och sektorer har SD i sektorn lantbruk, bygg och tillverkning 40,6 procent av männen. Inom administration, omsorg och försäljning 19 procent. I manliga chefsyrken 18 procent. Bland män med högskolekompetens sympatiserar 23 procent med SD. De är starka bland egenföretagare.
Att enbart prata om besvikna »LO-män» leder därför fel. SD har vuxit bland män i många yrken och flera sektorer.

Magdalena Anderssons ambition att bli ett parti för »vanligt folk» är hedervärd och viktig. Men myten att SD främst lockar arbetarklassens män snävar in perspektivet.

Statsministerns markering av att hon står på »vanligt folks sida« och att Sveriges styrka är bred sammanhållning är viktig för tilltron till traditionell S-politik. Trots de politiska motgångarna. Det som räknas är att hon ser problemen, vilka som drabbats och vill göra något åt dem. I synnerhet om hon vill nå de män som väljer SD.  Utan denna insikt är den »breda sammanhållning« som Magdalena Andersson talar om inte möjlig. Män och kvinnor i Sverige måste prata sig samman om verkligheten och vad som behöver göras.