På samma sätt som Moderaterna borde vara konsekventa i sin hållning gentemot SD, måste Socialdemokraterna sätta ned foten i välfärdsfrågan – ja eller nej till vinster. Det finns inget mellanting.
Kan man vara emot mänskliga rättigheter, men bara lite grann? Nej, säger Socialdemokraterna när de förkastar Anna Kinberg Batras allt öppnare inviter till Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter.
Kan man vara för vinst, lite grann? Ja, säger Socialdemokraterna när de säger att vinst är lite, men inte jättedåligt och föreslår att ett vinsttak på 7% i välfärden är precis lagom mycket vinst för att vinst inte riktigt ska vara vinst.
För den oinsatte framstår det som en smula märkligt. Borde det inte vara ungefär samma sak med tron på vinst som behandlingen Moderaterna med rätta får utstå.
Antingen eller?
Vi anser att mänskliga rättigheter är något okränkbart gott. Att på något sätt avvika från den hållningen går inte utan att de facto avfärda allt. Alltså kan man inte, som Moderaterna med sitt samarbete med SD nu gör, tycka att mänskliga rättigheter är helt okej, men kanske inte det viktigaste här på jorden.
Samma sak med vinst, väl? Går det verkligen att tro att vinst är ett lite, men inte jättebra verktyg för att skapa effektivitet i välfärden? Att den osynliga handen är helt okej, men bara om man limmar fast fingrarna på den?
Naturligtvis inte.
Antingen tror man väl på att vinster i välfärden är ett utmärkt sätt att skapa en effektiv vård och skola, eller inte. Det vill säga, antingen tror man som både högern och stora delar av vänstern har gjort under 90- och 00-talet att marknadskrafternas vinstlogik är den bästa motorn genom vilken man ska hälla skattebetalarnas pengar för att generera den allra bästa vården och den allra bästa skolan.
Eller så tror man, som man gjorde under folkhemmets gyllene tider att politiskt styrd, offentlig verksamhet som efter bästa förmåga försöker bemöta vårdbehov och utbildningsmål är det som kommer att ge bäst resultat.
Antingen eller. Och den konflikten är sannerligen inte enkel att ta tydlig ställning till.
Sant är att den offentliga förvaltningen när 90-talet randades hade blivit en ganska ineffektiv och trögrörlig koloss som när kriserna svepte över landet nog mådde bra av en organisatorisk omruskning och en genuin vilja av politikerna att tänka nytt. För medborgarnas bästa.
Sant är också nu att det som då var en effektiv besparingsåtgärd med hjälp av de på 90-talet helt okända riskkapitalbolagen blivit till en delvis pervers läsning av skattemedel av företag som drivs med en kortsiktighet som när privatiseringsreformerna inleddes var relativt okända. Nog behöver också det ses över, för medborgarnas bästa.
Svårt. Men politik handlar också om att ta ställning. Att som Socialdemokraterna nu säga att man tror på vinst, men lite grann, politisk styrning, lite grann är att försöka äta kakan och ha den kvar. På samma sätt som Moderaterna försöker värna om sin förlorade heder.
Socialdemokraterna måste istället för nuvarande grumliga vinsttak helt enkelt acceptera att de är ett vinstvänligt parti och arbeta utifrån de premisserna, förslagsvis med en tydlig översikt av vem som ska ha rätt att äga vård och skola. Eller sätta ned foten i ett tydligt nej till alla vinster och skapa en politik därefter, förslagsvis en omfattande kompetent och modern förvaltning.
Antingen, eller. Inte både och.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
