Visstidseländet har nått vägs ände

krönika Flexiblare anställningar leder inte till bättre jobb, snarare tvärtom. Det visar ny forskning som jämför norsk och svensk arbetsmarknad. Debatten om visstidsjobb behöver nu byta fokus, skriver German Bender.

Visstidsjobb är vägen till fasta anställningar. Brukar det hävdas.
I själva verket kommer många inte vidare till bättre jobb, utan fastnar istället i en rundgång mellan olika visstidsjobb, går in och ut ur arbetslöshet eller in och ut ur arbetsmarknaden. Det gäller särskilt personer med svag arbetsmarknadsställning, som utrikes födda, personer med låg utbildning och äldre.

Detta framgår av en ny studie som genomförts av forskare vid Göteborgs universitet och forskningsinstitutet Fafo i Oslo. Studien publicerades nyligen i den högt rankade brittiska vetenskapliga tidskriften Work, Employment and Society och baseras på arbetskraftsundersökningar från Sverige och Norge under åren 1997–2011, en period då Sverige fick betydligt mer flexibla regler för tidsbegränsade anställningar (framför allt infördes allmän visstidsanställning i LAS), medan Norge behöll en mer strikt lagstiftning.

I studien har forskarna följt visstidsanställda under löpande tvåårsperioder för att se vilka jobb de fick, och jämfört ländernas resultat med avseende på bland annat de visstidsanställdas sysselsättningsbakgrund, utbildningsnivå, födelseland och ålder.
En av de viktigaste slutsatserna är att tidsbegränsade anställningar i Sverige mer sällan ledde till starkare ställning på arbetsmarknaden (20 procent av övergångarna från tidsbegränsade jobb gjorde det) än i Norge (37 procent).
Även när det gäller återvändsgränder (tillfälliga jobb som inte leder till en starkare position på arbetsmarknaden) utmärkte sig Sverige negativt: 32 procent av de visstidsanställda övergick till annat visstidsjobb, ut i arbetslöshet eller lämnade arbetsmarknaden – mot 18 procent i Norge.

Dessutom hade Sverige (och har alltjämt) en klart högre andel tidsbegränsade jobb än Norge. Under den studerade tidsperioden ökade visstidsjobben från cirka 10 till 16 procent i Sverige, medan nivån i Norge var relativt stabil kring 9 procent.

Visstidsperioderna var också kortare i Norge, vilket ytterligare indikerar att det var en typ av anställning som arbetsgivare inte använde som permanent, utan som tillfällig lösning på övergående arbetskraftsbehov eller för ett prova en ny anställd. Inte som en permanent form av prekär anställning för en betydande och särskilt utsatt del av arbetskraften, vilket alltså är mönstret i Sverige.

De här konsekvenserna av visstidsreformen 2007 kan inte anses tillfredsställande, ens av de borgerliga politiker som genomförde den.

Redan 2014 drog den norske sociologen Jørgen Svalund i en studie på nordiska data ungefär samma slutsatser som den ovan refererade studien: mer flexibla regler för tidsbegränsade jobb gynnar inte personer med svag ställning på arbetsmarknaden.

Bägge studierna handlar dock om tidsperioder som ligger omkring ett årtionde tillbaka. Gäller slutsatserna fortfarande?
Ja, med största sannolikhet. Antagligen har det blivit värre.
Dels är arbetslösheten högre idag, dels har utvecklingen gått i fel riktning när det gäller tidsbegränsade anställningar.

Visserligen ligger den totala andelen visstidsanställda på ungefär samma nivå idag (15–16 procent) som de senaste femton åren. Men två nyare studier visar på en rad försämringar som döljs av den övergripande bilden.

Statistiska centralbyrån konstaterade i en analys av tidsbegränsade anställningar under åren 2005–2019 att andelen tidsbegränsat anställda ökat bland äldre, utrikes födda och personer med förgymnasial utbildning. En fjärdedel av alla utrikes födda anställda hade visstidsjobb under 2019, medan siffran för inrikes födda anställda var ungefär 14 procent. Nästan en tredjedel (30,8 procent) av alla tidsbegränsat anställda var utrikes födda.

SCB:s analys bekräftar de tidigare studiernas slutsats att visstidsjobb sällan leder till en bättre position på arbetsmarknaden: hela 88 procent av de tidsbegränsat anställda år 2019 gick till annat tidsbegränsat jobb (72 procent), arbetslöshet (5,7) eller lämnar arbetskraften (10,3). För utrikes födda är SCB-siffrorna, liksom i tidigare studier, mer nedslående än för inrikes födda, både när det gäller övergången till fast jobb (mer ovanligt bland utrikes födda) och till arbetslöshet (vanligare bland utrikes födda).

Vi kan alltså utifrån dessa tre studier summera utvecklingen de senaste årtiondena: en ökad andel i utsatta grupper har visstidsjobb och färre av dem som har visstidsjobb (särskilt i dessa grupper) stärker sin position på arbetsmarknaden.
Men inte nog med det: visstidsjobben har dessutom blivit mer osäkra.

Det framgår både av den ovan refererade SCB-studien och av en studie som tankesmedjan Arena Idé publicerade 2019. Där visade utredaren, Dagens Arenas ledarskribent Mats Wingborg, att de mest osäkra formerna av tidsbegränsade jobb ökade under perioden 2005–2019, medan de tryggaste formerna minskade. Det finns nämligen olika typer av tidsbegränsade anställningsformer i LAS, där till exempel vikariat och provanställningar bedöms som mer trygga, medan allmän visstidsanställning är den mest otrygga.
Och det är just den som ökar.

Andelen personer i allmän visstidsanställning (och dithörande former av behovsanställningar) ökade med 31 procent och utgjorde 2019 hela 60 procent av alla tidsbegränsade anställningar.
De här konsekvenserna av visstidsreformen 2007 kan inte anses tillfredsställande, ens av de borgerliga politiker som genomförde den.
Trots det saknas politisk vilja – eller snarare majoritet – för att vända utvecklingen.
Istället verkar det, som så ofta, vara arbetsmarknadens parter som löser knutarna och åstadkommer konstruktiva lösningar.

I det förslag till nytt huvudavtal som tagits fram av Svenskt Näringsliv, PTK, IF Metall och Kommunal, och som utretts av regeringskansliet, föreslås bland mycket annat att anställningsformen allmän visstid ska ersättas av ”särskild visstid”. En sådan anställning ska övergå till en tillsvidareanställning efter 12 månader (tidigare 24) under en femårsperiod och dessutom skriftligen meddelas till den anställde av arbetsgivaren. Om man haft tre eller flera sådana visstidsanställningar under samma månad, räknas tiden däremellan också som anställningstid. Skadestånd införs för arbetsgivare som anställer på vikariat för att kringgå reglerna. Dessutom ska visstidsanställda få tillgång till omställningsinsatser som utbildning och rådgivning.

Somliga kanske anser att dessa förändringar är små och att mer behövs. Och det är en riktig invändning.
Men man ska komma ihåg att det är första gången på snart femton år som det tas steg i rätt riktning när det gäller visstidsanställningarna.
Och att uppgörelsen kräver en underskrift från arbetsgivarsidan, som inte alls har samma intresse av att reglera de tidsbegränsade anställningarna.
Samt att förändringarna bygger på en partsuppgörelse och därmed ska fredas från politiska ingrepp. Vilket är oerhört viktigt – inte minst givet det politiska läget nu och under överskådlig tid.

Enligt SCB låg Sverige 2019 på sjätte plats bland EU-länderna när det gäller andelen visstidsanställda, efter Spanien, Polen, Portugal, Nederländerna, Kroatien och Italien. Mot bakgrund av de konsekvenser som döljer sig bakom kan ingen vara nöjd med den tabellplaceringen.
Debatten om visstidsjobb behöver nu byta fokus, från flexibilitet och avreglering till trygghet och mer reglering. Otrygghetens arbetsmarknadspolitik har nått vägs ände.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan