Representanthuset i kongressen sa i går kväll med knapp marginal nej till räddningspaketet till Wall Street. Överraskande kan någon tycka, men inte om man vet hur det ser ut på Main Street.
Den som far genom mindre amerikanska städer ser ofta industriella ruiner. Trots stark tillväxt och låg inflation de senaste sju åren har vanligt folks reallöner under samma tid legat stilla. På Main Street gapar många hus tomma, sedan ägaren inte klarat av att betala de lån, som de lurats att ta. Mellan två och tre miljoner hushåll är på väg att mätas ut.
Samtidigt som de rika blivit mycket rikare, beräknas varje dag 35 miljoner amerikaner, däribland 4 miljoner barn, inte kunna äta sig mätta. Men kongressen sitter inte i nattmanglingar för några räddningsplaner till de fattiga. Tvärtom, sociala stödprogram har skurits ned. Man måste ha det här i minnet för att förstå vilken folklig vrede som finns över regeringens 700 miljarder-dollars-paket.
I den heta debatten i representanthuset i går kväll märktes rädslan bland de folkvalda att stöta sig med opinionen på Main Street. Men också argumentet att det här inte är en bra räddningsplan, men vi måste göra något, för nationens skull.
Aktiemarknaden var betydligt mer prosaisk. Den trodde helt enkelt inte på paketet, punkt. Börskurserna rasade och räntorna steg. Det är lätt att förstå:
* Paketet kom för sent. Hade någonting gjorts för ett år sedan hade det kanske bitit. Nu har misstron och rädslan spridit sig, vilket kollapsen för ett antal europeiska banker och bolåneinstitut under gårdagen visar det.
* Kompromissen i kongressen var, som kompromisser brukar vara, alltför vag. Det talas visserligen inte längre om en blank check på 700 miljarder dollar. Samtidigt vet ingen vad staten faktiskt ska betala för de usla lånen. Blir priset för lågt, fortsätter krisen. Betalar man för mycket, göds de aktörer som åstadkommit krisen.
En räddningsplan är alltid akut och inte särskilt långsiktig. Ändå är det värt att notera att bankernas aktieägare i den amerikanska planen skulle hållas skadeslösa, när de i den svenska bankkrisen tvangs att öppna plånboken.
De nya bankkollapserna i Europa där ytterligare miljarder pumpas in i systemet, pekar i samma riktning – det är vi medborgare som ska betala. Miljoner skötsamma människor pressas mellan fallande boendepriser, fallande värde på sina besparingar, och en växande risk att bli arbetslösa. Och sen ska man betala för svindlarna också!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
