Låt oss hoppas att röster från oberoende experter väger mer än banklobbyn, skriver Kalinowski med anledning av dagens utfrågning i EU-parlamentets ECON-utskott.
Minns ni debatten om ”too-big-to-fail” efter finanskrisen 2008? Det är nu eller aldrig som problemet kan lösas. Och det lutar åt aldrig, om nu banklobbyn får som den vill. I så fall får skattebetalarna betala även för framtida krascher.
Det händer faktiskt saker i Bryssel. EU-parlamentet står just nu inför en ny och avgörande runda av reformer av bank- och finanssektorn. Och det är svensken Gunnar Hökmark (M) som redigerar lagförslaget som parlamentet ska ta ställning i början på nästa år. Olycksbådande är att Hökmark redan i våras har förklarat att han inte stödjer Kommissionens förslag, som går ut på att skapa separata bankfilialer med separat risktagande.
Det hela är egentligen ganska enkelt. Sedan 1990-talet har storbankerna blivit allt större och tendensen har inte avtagit sedan den senaste krisen, tvärtom. De 15 största EU-bankernas tillgångar uppgår idag till 20 000 miljarder euro, cirka 150 procent av EU:s bruttoprodukt. Och trenden är likadan i USA.
Det globala finanssystemet domineras i dag helt av några dussin ”systemrelevanta” mastodonter som i praktiken aldrig kan försättas i konkurs och som är mycket väl medvetna om det. Det leder till oansvarigt risktagande på kundens bekostnad och med statliga garantier i ryggen. Det leder också till finansbubblor där kortsiktiga vinster går till mellanhänderna och förlusterna till samhällsekonomin.
De reformer som har antagits tidigare – högre eget kapital och ett ramverk för avveckling av banker efter en konkurs – är absolut otillräckliga enligt de flesta experter i ämnet. Studier från till exempel OECD visar att probemet ligger i storbankernas själva affärsmodell: inga kapitalbuffertar i världen kan täcka svängningarna mellan överflöd och plötslig brist på likviditet som den spekulativa derivat- och repohandeln skapar.
Och idén med en regelrätt avveckling efter en konkurs är milt sagt naiv med tanke på hur komplext och ömsesidigt förgrenat dagens finanssystem är.
Därför syftar Kommissionens förslag till att bankerna skapar separata filialer för klassisk kommersiell bankverksamhet å ena sidan och investmentbanking å den andra. Den första skulle ansvara för kreditgivning, betalningssystem och bankdepå. Den andra skulle driva vad bankerna kallar ”investeringar”, men som ofta handlar om ren spekulation vars samhällsekonomiska nytta aldrig har kunnat bevisas. Till exempel i derivathandel handlar det till 10 procent om realekonomins behov av risktäckning och till 90 procent om spekulation mellan finansiella aktörer själva.
Om nu dessa operationer får fortgå så låt åtminstone var och en stå för sin egen risk, är Kommissionens idé. Och inte som i dag låta klassisk bankverksamhet – som hela samhället är beroende av och som åtnjuter statliga garantier – stå som garant för spekulationsverksamheten när bubblan väl brister.
Problemet med klassisk kreditgivning och betalningssystem är förstås att de är ”tråkiga” för bankerna själva. De inbringar en bråkdel av det som investmentbanking kan erbjuda. Inte att undra på att banklobbyister runt om i EU gör nu en kraftansträngning för att stoppa förslaget. Men sällan har det funnits så många oberoende röster som förespråkat en uppdelning som det enda sättet att undvika framtida kriser.
Först ut var OECD, senare kom Dodd-Frank-lagen i USA och den så kallade Vickers-rapporten i Storbritannien, som nu omsätts till lag. EU-kommissionens eget förslag hämtar idén från en oberoende expertgrupp ledd av Erkki Liikanen, Finlands centralbankchef. Alla inför principen om uppdelning, låt vara i varierande utsträckning och med mer eller mindre undantag.
Värst är det i Frankrike och Tyskland, där principen har urvattnats helt och hållet. Därför lyfter banklobbyn gärna fram den franska och den tyska lagen som modell att följa. Men det är bara en modell för nya kriser.
När den senaste krisen bröt ut ställdes krav på en striktare reglering på G7-möten och EU-möten. Sedan dess har banklobbyn tryckt tillbaka, med dåliga argument som oftast får stå oemotsagda. Nu hävdar den att uppdelningen skulle försvåra finansieringen av ekonomin, men sanningen är att varken företagen eller hushållen som skulle förlora på uppdelningen. Tvärtom skulle kredit bli billigare än i dag, eftersom dagens modell bygger på en implicit subvention av spekulation från den klassiska verksamheten.
Banklobbyn hävdar också att finanskrisen kom från kreditgivning på bolånemarknaden, utan att nämna att det var securitisation av bolånen och spekulativa ”investeringar” som både drivit fram spekulationsbubblan och förvandlat en lokal kris till en global.
När finansvärlden kollapsade 2008 och drog ner världsekonomin i recession upptäckte många vad ekonomer som Minsky och Galbraith hade varnat för sedan länge: en avreglerad och globaliserad bank- och finanssektor tjänar sina egna intressen snarare än samhällsekonomins. Tesen kan tyckas polemiskt skruvad men bygger på en mängd studier och exempel från finansgolvet.
Låt oss hoppas att röster från oberoende experter väger mer än banklobbyn.
Wojtek Kalinowski, chef för tankesmedjan Veblen Institute for Economic Reforms, Paris
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
