Kommunsektorn tyngs av resursbegränsningar och dribblande av olika arbetstidsmodeller. Frågan är om riksdag och regering inser allvaret i situationen? undrar Kommunals utredare Yeshiwork Wondmeneh.
När jag för första gången under sent 1970-tal mötte Sverige var jag en ung och rättviseivrande person med starkt intresse för politik. Det kom att dröja ett par tre månader innan jag kunde smälta och acceptera min flyktingstatus.
När jag sedan lyfte blicken och började orientera mig blev jag imponerad av det smarta i landets politiska och ekonomiska system. Med mig hade jag en erfarenhet av det sovjetsocialistiska och en föreställning av det amerikanska kapitalistiska systemet samt av det agrart feodala från uppväxten.
Det som gjorde ett starkt intryck på mig var välfärdspolitiken som effektivt fördelade resurser. Särskilt värdefullt i välfärdspolitikens syfte tyckte jag var inslagen som gick ut på att skapa förutsättningar för individer att få flera chanser i livet. Jag tyckte att det var politiskt och samhällsekonomiskt smart att det via skatterna skapades gemensamma resurser som bland annat gav alla barn, oavsett vilka föräldrar de hade, tillgångar till lika lekar och utbildning. Det solidariska systemet sörjde för uppbyggande av nationens viktigaste resurs, nämligen befolkningen, tänkte jag.
Mitt första intryck varade; välfärdspolitiken och de gemensamt finansierade välfärdstjänster den tillhandahåller medborgarna är en smart modell som effektivt fördelar resurser samtidigt som den främjar ekonomin.
Men av flera olika skäl, däribland på grund av förändringar i demografin, har resursbehovet i samhället ökat mer, och att bedriva en trovärdig välfärdspolitik har blivit en stor utmaning för den moderna demokratiska staten. De klyftor som skapats mellan barn i förskolor och skolor med starka resurser och de utan – samt mellan äldre som kan välja och de som inte kan – visar på sprickor i sammanhållningen.
”Nya modeller” som testas som svar på utmaningar i välfärdspolitiken, till exempel privata lösningar, har inte visat sig kunna bidra till en sammanhållning. Kommunsektorn som fortfarande har ansvaret för välfärdstjänsterna tyngs av resursbegränsningar och de försök till effektivisering i verksamheterna som kommuner kommer på handlar ofta om dribblande av olika arbetstidsmodeller, till exempel delade turer, som för det mesta innebär försämringar för de anställda.
Frågan är om riksdag och regering inser allvaret i situationen?
Riksrevisionen har i en rapport[1] kritiserat regeringen för bristande ansvar och för brist på analys av den långsiktiga utvecklingen i kommunsektorn. Riksrevisionen anser att problemet med finansieringen av det kommunala utgiftstrycket i första hand inte är en fråga om brist på resurser för den offentliga sektorn som helhet, utan snarare ett fördelningsproblem. I rapporten skriver Riksrevisionen att ”staten har långsiktigt goda finanser och har exempelvis möjlighet att förekomma kommunala skattehöjningar med statsbidrag eller att neutralisera effekterna av dem med statliga skattesänkningar. På längre sikt finns också en möjlighet att ansvaret för att tillhandahålla olika offentliga tjänster kan flyttas mellan olika offentliga sektorer. De långsiktiga obalanserna i den kommunala sektorn tycks emellertid vara så omfattande att god framförhållning krävs oavsett vilka åtgärder som vidtas.”
Också Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén bedömer, i sitt uttalande[2] i samband med vårpropositionen 2013, det allvarliga läget i kommunsektorn och menar att det inte är möjligt att behålla standarden av välfärdstjänsterna utan att höja skatterna med 74 miljarder kronor.
Yeshiwork Wondmeneh, utredare Kommunal
[1] Riksrevisionen (2012), Den kommunala ekonomin och hållbara offentliga finanser, RiR 2012:25.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
