Problemet med att de resurssvaga inte får plats i staden kan vi bara lösa genom att bygga mer stad, skriver talespersonerna Anders Gardebring och Gustav Svärd, nätverket Yimby.
I artikeln “Sura miner i slakthuset” diskuteras Yimbys syn på staden. Det förkommer dock några missuppfattningar som vi gärna vill kommentera.
Kvartersstad är en fysisk struktur. Det säger inget om vad som finns i den. Både kvartersstad och glesa bostadsenklaver kan innehålla kulturhus och torg, även om de senare kommer ha svårare att attrahera den som inte bor i närheten.
Varför skulle skateboardåkares appropriering av stadsytor och ungdomars hångel bara kunna uppstå kring punkthus och återvändsgator men inte på torg, rivningstomter eller i en park?
Kvarterets småskaliga struktur ger plats för förändringar som är svåra i den färdigplanerade modernismen. Lokaler skapar möjligheter för ett förändrat nyttjande över tid. Biografer blir matbutiker som blir kulturhus som blir loppmarknad.
Per Wirtén ser modernismens stad som demokratisk. Men den modernistiska ideologin och tankarna om maskinstaden var inget folkligt projekt. Den ska snarare ses som den sociala ingenjörskonst det var med politiker, byggherrar och senare bilindustrin i tätt samarbete utan någon egentlig möjlighet för folklig påverkan.
Lägenheterna blev bra, men strukturen problematisk. Vi vet i dag vilka problem denna totalplanering ger när energikriser, ändrade familjesammansättningar, globalisering och klimathot skapar förändringsbehov. Modernismen var ett experiment i att slänga bort tusentals år av kunskap kring stadsbyggande som föll med folkets protester i Kungsträdgården 1971.
Det var i den täta staden som idéerna kring demokratin kunde växa sig starka. Demonstrationer och opinionsyttringar sker fortfarande i huvudsak där det finns många människor och naturliga mötesplatser. Under 1900-talet avskaffades successivt gatan som demokratisk arena. Hade demokratin kunnat växa fram om samhället bestått av isolerade bebyggelseöar?
Trafikseparation är att ta staden ifrån människan och ge den till bilen. Det skapar enklaver och tvingar oss att ta omvägar. Bilen måste anpassa sig till människan, inte tvärtom. Per Wirténs utsvävning om trafikleder känns därför irrelevant. Yimby vill inte ha trafikleder eller vansinnesprojektet Förbifart Stockholm, vi vill ha stadsgator, tillgängliga för alla.
Det finns en missuppfattning att kvartersstad bara är till för den med stor plånbok. En plats där det inte finns utrymme för det oplanerade, icke-kommersiella eller slitna. Men det är inte ett resultat av strukturen i sig, utan att det finns så lite av den. Då blir det svårt för den resurssvage att få plats. Det problemet kan vi bara långsiktigt lösa genom att bygga mer stad. Rätten till staden borde vara en självklar rättvisefråga.
Om vi fortsätter planera enligt modernismens doktrin får vi nya bostadsenklaver långt ut på Södertörn och halvvägs till Uppsala, med långa pendlingstider, dålig närservice, segregation, bilberoende och brist på sociala samband. Är det den staden vi vill ha?
Anders Gardebring, talesperson Yimby Stockholm
Gustav Svärd, talesperson Yimby Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
