Socialdemokratin bygger på att samhället ska behandla alla lika. En idé som nu betraktas som lite omodern. Precis som svensk socialdemokrati, skriver Ylva Hasselberg, professor, Uppsala universitet.
Åsa Linderborg borde inte slänga böcker. Inte ens av ren besvikelse på socialdemokratins svek mot arbetarklassen.
Slänga böcker gör man inte fick jag lära mig när jag var barn. Det var inte min bildningsborgerlige pappa som var ivrigast med den läxan. Det var min mamma, hon som kom från Avesta och hade en pappa som var sosse. En pappa som ägnade sin barndom åt att läsa på dass och som alltid hade pengar till böcker åt sina barn.
Böcker var vägen till ett annat liv. Det är en historia om en klassresa som är så ofta berättad att den är tjatig, så jag släpper den nu.
Finns det verkligen ingenting kvar av det socialdemokratiska arvet? Inte en enda liten idé? Inget som är värt att bevara för framtiden? Jag undrar. Åsa Linderborg tycker inte det. Hon tyckte inte det för tjugo år sedan heller, när vi var doktorander tillsammans, så vad som hänt de senaste decennierna förklarar egentligen dåligt hennes dom. Jag är mer intresserad av sakfrågan än att få slå på Åsa, så jag släpper även frågan om hennes bevekelsegrunder.
Det jag inte tänker släppa är frågan om ett idéarv.
Vad är en idé? Var är en reform? Vad är ett ideologiskt ställningstagande? Ibland känns det som om vi diskuterar idéer utifrån utgångspunkter som bestämts av marknadsförare och varumärkesbyggare.
En idé måste vara tydlig och färggrann. Helst kunna twittras. Säg det i en mening. En reform måste vara ny. Den måste vara en innovation. Något man skulle kunna få forskningspengar för. Och sen lansera, kommersialisera, implementera.
Det måste vara så man tänker om man säger att ingen stor social reform åstadkommits av en socialdemokratisk regering sedan 1978. Hur är det med utbyggnaden av föräldraförsäkringen då? För att ta ett exempel. Den var förstås inte ny, för den var redan påbörjad – den var inte TILLRÄCKLIGT ny.
Och hur är det med utbyggnaden av högskolan? Det var förstås en reform som inte var tillräckligt SAMLAD – alltför utsträckt i tid, och inte heller tillräckligt SOCIAL. Den handlade om tillgång till högre utbildning. Om man vill vara lite högtidlig kanske också tillgång till bildning. Inga röda fanor någonstans här, det gör sig inte på bild.
Vad är det för bild av både socialdemokrati och sociala reformer man har om man inte ser sådana saker som viktiga? Socialdemokratins idéarv kommer upp till ytan när man bygger politik på en insikt om att utbildning är viktigt både för individen och samhället. Att människor som utvecklas och utvecklar ett kritiskt förhållningssätt också bygger samhälle och att de gör det genom att aktivt ta ställning.
Är inte det både politik och idépolitik? Kan inte både vettiga förskolor, studiemedel för folkhögskolestudier och utbyggnad av högskolan vara idépolitik då?
Socialdemokratins idéarv kommer också upp till ytan när IF Metalls ordförande Anders Ferbe, i samband med Margot Wallströms av Kommunal uthyrda bostad – stel av obehag – säger i en intervju att man i IF Metall skiljer på jobbet och den privata bostaden. Det vill säga att det borde vara en självklarhet att kunna skilja på sak och person, inte låta den personliga tilliten avgöra att man tar emot ett erbjudande om en lägenhet som nog är för bra för att vara sant.
Jobbet och det privata, det ska hållas isär. Det är väl privat moral säger ni som läser och hela Sveriges journalistkår också för den delen. Och det är väl inget som har med idéer att göra heller? Jo visst fan är det det.
I ställningstagandets grund ligger idén om det institutionaliserade samhället, det som behandlar alla lika, oavsett relationer och kulturellt kapital. Det som bygger på gemensamma regler och förekomsten av en offentlighet. Bussar som går enligt tabell och läkarlegitimationer man kan lita på. Inga gräddfiler, inget behov av taxi, inga konstgjorda luftstrupar utan stöd i vetenskapen. Det är inget nytt men det är en central del av modernitet som nu är betraktad SOM LITE OMODERN. Precis som svensk socialdemokrati.
Nu kommer vi till den brännande frågan. Kan vi släppa de här sakerna och fortfarande leva i ett modernt samhälle? Kan vi ersätta utbildning med sänkta ingångslöner och rädda både ungdomen och de asylsökande? Kan vi ge upp tanken om lika spelregler för alla, köra lite management i stället och ändå inte hamna i ett privilegiesamhälle?
Stora delar av socialdemokratin säger efter vad jag kan förstå ett rungande NEJ till detta. Vi tror inte att det går. Vi vill hellre ha utbildning för så många som möjligt, vi vill ha kunskap, utveckling och människor som inte är beroende av sina relationer för att skapa sig ett gott liv. För att sådana människor också bidrar till samhället.
Min fråga är bara: är det verkligen säkert att det inte finns ett idéarv här, som också duger för framtiden? Om man omsätter det i politik förstås. Behåll böckerna Åsa. Någon kan vilja läsa dem.
Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
