Vi har sett att flera av de tidigare artiklar som skrivits i den här debattserien har berört saker som företagsklimat, olika typer av bidrag och trygghet inom arbetslivet. Det som fattas är perspektivet från de som är utsatta för den godtycklighet som dagens system skapat.
Vi skulle vilja belysa situationen för de 28 000 människor som i dag är inne i fas 3. Dessa personer blir varje dag mycket illa behandlade om de inte exakt följer Arbetsförmedlingens order. För det är precis så det upplevs. Det gör att människor blir tysta och inget av det som måste komma fram, för att förbättra både rättssäkerhet och arbetsmiljö, kommer fram.
Att nå 80 procents nöjdhet – som Arbetsförmedlingen rapport tidigare i år uppvisade – genom att hota folk till tystnad, det är inte så svårt.
Vi vill gärna understryka att aktivitets- och a-kasseersättningen har halkat efter under en lång tid, vilket gjort att det blivit svårare för många att klara sig på en någorlunda acceptabel nivå. Det har medfört att skillnaderna kraftigt ökat mellan de som har jobb och de som är arbetslösa. Vi vill att ersättningsnivån följer konsumentprisindex. En utredning bör tillsättas för att se över möjligheterna för detta. Det är en av de avgörande punkterna för att få en hållbar ekonomisk och solidarisk utveckling framöver.
I en tidigare artikel i Dagens Arenas debattserie skrev Annika Qarlsson (C) att företagen måste förbättra arbetsvillkoren för att det skall bli fler jobb. Vad spelar det för roll med bättre villkor när företag i alla fall inte vill anställa utan att få bidrag? Vi har i dag en mängd olika stöd för arbetsgivare som funderar på att anställa, trots detta går folk arbetslösa. Alla olika typer av bidrag har gjort att bidrag blivit en förutsättning för att anställa. Enligt vår uppfattning har staten på så vis skapat en låglönemarknad där människor bedöms efter kostnad, inte efter kompetens.
Många av dem som till exempel deltar i fas 3 skulle behöva bättre matchning mot arbetsmarknaden, något som i dag inte fungerar. Det behövs till exempel utbildning, vilket Mehmet Kaplan (MP) och Ylva Johansson (S) tidigare påpekat.
Det många tycks missa är dock att utbildningen måste vara helt individanpassad, samt att den i större utsträckning måste motsvara de önskemål som ställs från arbetsgivare. Det skulle leda till att de arbetslösa får en bättre chans på arbetsmarknaden. Det skulle också leda till bättre matchning och minskad kompetensbrist ute hos företagen.
Vi upplever inte Arbetsförmedlingen kan göra den typen av individanpassade bedömningar i dag. Snabbare beslut och hantering efterlyses. Vi skulle vilja ha mer konkret hjälp till den arbetssökande och inte den mer eller mindre flummiga coachning, som i dag ges.
Häromdagen kunde vi läsa att LO vill slopa fas 3. Vi tycker det är bra att de vill ha något bättre. Men frågan är bara vad de egentligen vill? Deras förslag är minst sagt otydligt. Ännu har vi bara sett alternativet plusjobb från Socialdemokraterna, som ändå är det parti som LO lutar sig mot.
Plusjobb är enligt oss inget hållbart alternativ. Den åtgärden går i många fall att likställa med fas 3. Den största märkbara skillnaden är att den anvisade där hade högre ersättning/lön. Men när platsen efter 24 månader är slut så har den arbetslöse ändå ingen upparbetad a-kassa. Är det detta LO kallar för trygga villkor?
Varför inte använda delar av dessa skattemedel till att inrätta nya reguljära jobb inom den offentliga sektorn, som i dag är eftersatt. Eller är det en förbjuden tanke?
Vi tycker att det är mycket märkligt att långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättning, som har nedsatt arbetsförmåga, i dag likställs. Den ena är fullt redo att ta ett ordinarie jobb, medan den andre har en funktionsnedsättning och förmodligen är i behov av anpassade arbetsuppgifter. Ofta får man höra, från exempelvis politiker och tankesmedjor, uttalanden där dessa två grupper klumpas ihop. Men de flesta arbetslösa som inte har en funktionsnedsättning behöver inte anpassade arbetsuppgifter. De behöver jobb, punkt slut.
Vi tycker att fackförbunden borde hjälpa de medlemmar som idag är inne i jobb- och utvecklingsgarantis tredje fas. Det görs i dag väldigt lite från fackens sida för att förbättre villkoren på olika fas 3-platser. Många inom fas 3 upplever att facken inte bryr sig eftersom de inte har någon ordinarie anställning. Facken tar gärna emot medlemsavgifterna, men de hjälper inte vid problem med bland annat Arbetsförmedlingen eller när det är dålig arbetsmiljö hos en anordnare. Då lyser alla ombudsmän med sin frånvaro. Vi skulle vilja att fackförbunden tog sitt ansvar för alla sina medlemmar. Det kan de, om de bara vill.
Vill understryka att vi inte är fackföreningsfientligt inställda på något sätt. Snarare tvärtom. Facket är trots allt en av de få organisationerna som har möjlighet att göra sig hörd gentemot det vanstyre som alliansen utsätter arbetslösa för.
Hur långt är alliansen beredda att gå när det gäller att försämra villkoren för arbetslösa? Det gäller både ekonomiskt och i form av isoleringen i utanförskap. Ett utanförskap som i dag närmast är att betrakta som rättslöst. Får detta fortsätta kommer fler och fler att fara väldigt illa. Många kommer att vara i behov av psykoterapi. Vem kommer att betala den notan? Eller kommer det, liksom arbetslösheten, också att betraktas som självförvållat?
Mikael Persson, Yrkesfolk för arbete
Jonnie Svensson, Yrkesfolk för arbete
Fotnot 1: Yrkesfolk för arbete är en partipolitisk obundet nätverk av främst arbetslösa som engagerat sig och deltar i debatten kring arbetsmarknads- och samhällsfrågor.
Fotnot 2: Det här är det tolfte och avslutande inlägget i Dagens Arenas debattserie om arbetsmarknadspolitiken. Läs de tidigare inläggen från Folkpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, LO, Svenskt Näringsliv, TCO och Feministiskt initiativ.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
