Ytterligare ett steg mot att erodera det globala handelssystemet

Nya avtal om handel mellan länderna är ett märkligt sätt att omdefiniera frihandelsavtal och urvattnar etablerade definitioner som WTO har, skriver tidigare EU-kommissionären Cecilia Malmström. 

Den Europeiska unionen och USA är varandras viktigaste frihandelspartners. Varje dag handlas det för 3,6 miljarder dollar över Atlanten och tillsammans står detta för över 40 procent av den globala handeln. Dock finns inget frihandelsavtal. Sverige slöt visserligen ett redan 1783, men EU och USA har inget. Förhandlingarna om TTIP, det som skulle bli det mest ambitiösa frihandelsavtalet någonsin, inleddes 2013 men nådde aldrig ända fram. Det hamnade i frysen vid president Trumps tillträde och har aldrig tagits ut. President Bidens nya handelspolitik går mest ut på att landet allt mer fokuserar på den egna marknaden, ”Made in America”, samt att flytta hem produktionen från Kina.

Det nyligen antagna investeringspaketet Inflation Reduction Act (IRA) har som ambition att satsa stort på gröna investeringar och energitransition. Dock innehåller det flera diskriminerande element som stänger ute andra länder på ett sätt som strider mot Världshandelsorganisationens WTO:s regler.

Tanken är att man ska samarbeta för att minska det kinesiska beroendet

För att amerikanerna ska kunna få skattelättnader för eldrivna bilar måste en majoritet av komponenterna i bilen, inklusive mineralerna i batteriet, komma från USA eller från länder som USA har frihandelsavtal med. Detta är lättare sagt än gjort, precis som EU är USA mycket beroende av strategiska mineraler som kontrolleras eller utvinns av Kina. Behovet kommer att mångdubblas de närmaste åren. De länder som har frihandelsavtal med USA, främst Mexiko och Kanada, men också Sydkorea, har inte mycket att komma med här.

Därför har USA nyss slutit ett avtal med Japan om känsliga jordartsmetaller. Ytterligare ett med Indonesien är på väg. De kallas frihandelsavtal men det finns egentligen inte så mycket att handla med. Ett liknande avtal är nu på gång med EU. Tanken är att man ska samarbeta för att minska det kinesiska beroendet, att EU i framtiden skall kunna sälja de mineraler man eventuellt utvinner till USA och att det på kort sikt handlar om återvunna batterier. Dessutom förbinder man sig till samarbete för att säkra värdekedjorna och att utvinning ska ske med respekt för miljö och arbetstagares rättigheter. Med ett sådant avtal skulle EU kvalificera sig som ett partnerland enligt IRA, och därmed kunna sälja europeiska elbilar som kan få skattesubventioner till USA. Förhandlingar pågår och väntas bli klara under våren.

Syftet är gott men det är ett märkligt sätt att omdefiniera frihandelsavtal och urvattnar etablerade definitioner som WTO har. Ett frihandelsavtal ska omfatta praktisk taget all handel. Dessutom ligger ju det flesta aktuella mineralerna långt ner i marken. EU-kommissionen presenterade nyligen en strategi for sällsynta jordartsmetaller där medlemsländerna uppmanas att snabba på utvinningen i de gruvor som skulle kunna vara aktuella. Svenska LKAB påstår att det finns en miljon ton sällsynta mineraler i deras gruvor och att det med råge skulle kunna tacka Europas behov för många år framåt. Men tillståndsprocedurerna är långa och investeringarna dyra. Därtill har gruvnäringen stora miljöutmaningar och i norra Sverige har vi dessutom den samiska befolkningen och den traditionella rennäringen att ta hänsyn till. Kommissionen säger nu att tillståndsprocedurerna ska snabbehandlas och att återvinning av existerande metaller bör öka. Beroendet från Kina måste minska.

Det är svårt att se att processerna kan snabbas upp till bara ett år eller två, även om det säkert går att korta ner från det dryga decennium som alla procedurer och prövningar tar idag. Kortsiktigt bör EU därför hjälpa länder med existerande mineralbrytning, inte minst i Afrika, att göra det på ett mer hållbart sätt.

Ett begränsat frihandelsavtal med USA för att diversifiera mineralberoendet kan säkert vara bra, men det är ytterligare ett steg mot att erodera det globala handelssystemet samt det regelverk som funnits i flera decennier och som USA var arkitekten för.

Cecilia Malmström