Ytterligheterna gör gemensam sak

ledare Det sociala kontraktet måste återupprättas, annars kommer konflikterna fortsätta att öka.

I veckan som gick publicerade World Economic Forum en rapport som hävdade att den största hotet mot oss framöver blir den eroderande sociala sammanhållningen.
Drivande för att vi alltmer splittras är enligt rapporten de växande ekonomiska klyftorna. Men sammanhållningen sviktar också när frågor som att vara emot vaccin och munskydd resulterar i starka känslor och stora gatudemonstrationer om en frihet som hotas. Men vems frihet?

Vet vi inte vart vi är på väg uppmuntras konspirationsteorier.

Det sägs att en fungerande demokrati behöver ett socialt kontrakt, en slags grundläggande tillit till varandra. Att vi trots olika åsikter i sak erkänner att vi har förtroende nog för den andra sidan för att kunna genomföra gemensamma lösningar.
Striden om huruvida vi ska vaccinera oss eller inte tycks visa att många sagt upp det sociala kontraktet.
Det finns en utbredd trötthet åt att politikernas och myndigheternas budskap hela tiden skiftat under pandemin. Först ska vi stänga, sedan öppna, sedan stänga igen och sedan öppna lite grann. Och så vidare.
Makthavarna är förstås kluvna mellan folkhälsans krav och näringslivets behov av rörelsefrihet. Men att så mycket blivit oförutsägbart ligger nog framför allt i själva pandemins DNA.
Och vet vi inte vart vi är på väg uppmuntras konspirationsteorier. Därför kan vaccin av till synes normala människor beskrivas som ett hotande folkmord.

Visst finns det folk som har rimliga skäl att tveka inför vaccineringen.
Fast gravida och multisjuka gamla kan för det mesta övertalas. Den hårda kärnan av vaccinmotståndare har däremot gjort ett politiskt val, där den extrema högern nu gör gemensam sak med den yttersta vänstern.
Man kan även ana ett nyliberalt arv i att en del vaccinmotståndare sätter individens frihet framför staten.
Ett sådant exempel är när den serbiske tennisstjärnan Novak Đoković avsåg att spela Australian Open, trots att han inte vill vaccinera sig och dribblat med olika intyg.

Det är lätt att underskatta vad det i längden kan komma att betyda om individens intressen genomgående skulle sättas framför den gemensamma nyttan.
Riskerar vi få en rörelse som vägrar betala skatt, därför att staten inskränker vår frihet som individer?
Vilka konsekvenser får det om tanken skulle bre ut sig att i människans frihet också ingår friheten att kunna skada andra? I en färsk amerikansk opinionsundersökning säger en av tre att de accepterar politiskt våld som arbetsmetod.
Det är inte bara attityder i en undersökning. Sviktar sammanhållningen ökar våldet. Som när två journalister som bevakade en demonstration i Paris nyligen attackerades med batonger av vaccinmotståndare.
Eller när det avslöjades en plan för att mörda vaccinförespråkaren Michael Kretschmer, ministerpresident i Sachsen. Hoten mot folkvalda och journalister ökar påtagligt också i Sverige.

På ett plakat vid en demonstration kan vi läsa ”Det finns ingen pandemi”.
Förnekandet är en central del av vaccinmotståndet.
Men vi möter också förnekandet hos de som bekämpar tanken att vi har en av människan framkallad klimatkris.
Också här väger individens intressen ofta över våra gemensamma behov. Vi behöver massor av fossilfri energi, mot vilket står till exempel ett utbrett folkligt motstånd mot nya vindkraftverk.
För att lösa upp alla den här sortens intressekonflikter om klimatet och vaccineringarna krävs antagligen att vi återupprättar det sociala kontraktet.
Att vi vågar beskatta de allra rikaste mer än idag. Att minska klyftan mellan stad och land. Att människor känner att man – trots att man inte gillar allt – ändå är en nödvändig del av en större gemenskap.